Sitter just nu intrasslad i ett täcke i soffan och se på ishockey. Okej, jag vet - det kan knappast vara normalt. Snarare högst befängt. Men det är en sådan där sak som händer ibland. För ett antal år sedan ställde jag och min pappa klockan på 02.15 för att se finalen av K2 (kanot) i OS, och idag sitter jag här för att se på finalen i juniorVM i ishockey (som för övrigt just nu verkar gå åt h-vete). Lite mysigt sådär, även om jag egentligen inte är sådär intresserad. Ska rota fram något att knapra på och göra mig lite te eller något annat varmt att dricka för att få denna stund komplett.

Jäkla tur att man är ledig imorgon. Annars hade det varit svårt att motivera denna gärning för chefen. Det blir väl tillräckligt svårt att logiskt motivera saken för min pojkvän.

Så var Allsvenskan över. För den här gången. Känns underligt att det var ett helt år sedan IFK tog guldet. Ett helt år sedan jag flög ner från Stockholm för att se matchen mot TFF på Ullevi. Ett helt år sedan jag stormade planen och i segerrus dansade runt med alla andra likasinnade. Ett helt år sedan jag absolut pisseblöt direkt efter matchen åt en guld-pytt på Pullmans med tillhörande öl. Ett helt år sedan jag dansade på guldfesten på Valand, drack champange och bara firade. Ett helt år sedan man mitt i natten (läs morgonen) gick genom Haga och sjöng/skrek av glädje. Ett helt år sedan. Ett år. Skrämmande att det som borde vara så långt borta fortfarande är så nära. Det är väl så fotboll ska vara, och det gör mig lycklig. Även om man ibland undrar hur frisk man egentligen är....

Årets segrare  av Allsvenskan blev Kalmar FF. Detta bonkegäng från landet. Dom som tar traktorn till jobbet. Det lustiga är att jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Nähepp. Jag behöver dessutom inte läsa om skiten eftersom ingen här uppe bryr sig. Underbart. Fucking underbart. (trots detta är jag ändå storsint nog att ge liiite credd till ett lag som vinner sitt första guld).

Om vi skall försöka summera Allsvenskan för IFK:s del, så måste jag säga att det har varit ett helt fantastiskt år. Jag minns resorna ner till Göteborg för att se Blåvitt lira live. Vem minns inte AIK hemma? Jag minns alla dessa bortamatcher; Gävle, Enköping, Norrköping. Hur många mil jag spenderat på en buss i år, det vet jag faktiskt inte. Stämningen på matcherna. Spelet. Det stundtals fina spelet, ja. Det värmde fint.  Vi minns Basel och kämparglöden (vi glömmer för ett tag domaren och det faktiska resultatet). Jag minns Alex. Denna Alex. Få har kämpat som han, få har visat sådan glädje. Det är bara att lyfta på hatten för den mannen. Tack Alex! Jag kommer att sakna dig nästa säsong. Att vi kommer trea i allsvenskan i år visar också att det finns kvalitet i laget. Det var inte bara en engångsföreteelse, en slump, att Blåvitt vann förra året. Det var inte det. Det ger mig hopp inför framtiden.

För jo, jag hoppas på nästa år. På den nya arenan. Eller gamla, beroende på hur man ser det. Den första matchen -då ska jag vara där, det är redan bestämt. Då börjar vi kampen igen.  Mot nästa Sm-guld. För det kommer.

Det känns surt att lämna fotbollen bakom sig nu. Det ger ångest. Inga mer samlingar på Kleins för att se blåvitt (även om det idag var såpass klent att en fucking hammarbyare förstörde hela kvällen), inga mer nervösa dagar innan match. Att säsongen är över betyder för mig samma sak som alltid - totalt mörker och abstinens. Nu är det osäkert hur det ens blir med Royal League. Det var annars min höjdpunkt under vintern.

Royal Leauge kom tillbaka och lindra min abstinens!

Snälla?!

.....utfördes mitt i Solna centrum. Som sann Blåvit var det ren och skär ångest att befinna sig i stadsdelen överhuvudtaget. Nu var vi dock tvugna. Men vi Blåvita är inte kända för att fega ur, för att gå med böjda huvuden genom livet. Nejdå. För att bevisa vår storhet och styrka utfördes en aktion kallad "förnedra AIK". När vi passerade den groteskt fula, äckliga och vedervärdigt målade bänk i gult och svart och med ett AIK-märke som står placerad alldeles vid tunnelbaneingången - så riktades två extremt äckliga spottloskor mot bänken. Splash. Haha, där fick ni. Det är Blåvitt som bestämer.

Även om det kan ses som ytterst patetiskt i andras ögon, så värmer det min själ. Det gör faktiskt det. Det känns bra att få visa sitt hat ibland. Speciellt när man bort i Stockholm. Det finns liksom så mycket undertryckta aggressioner då...

Vissa dagar mår man lite bättre än andra. Idag är en sådan dag. Främst av den enkla anledning att det var underbart att se Blåvitt spela igen. 5-0 mot Sundsvall (!), ett lag som vi alltid har svårt för (oavsett tabellläge och årgång) värmer jäkligt skönt. Extra skönt att det var fem olika målskyttar och att Hysén stänkte in ett mål som bara måste vara på en topp-fem lista över årets snyggaste mål alla kategorier. Spenderade lite tid på Kleins idag. Kände att det var dags att komma upp i sadeln igen efter förra veckans überfylla. Sugen på öl var jag egentligen inte - men besöket på Telia för att försöka reda ut det där med telefoni/bredband/kabeltv till den nya lägenheten gjorde mig så irriterad (ska inte dom som jobbar där veta mer om produkterna än vi?!) att det ändå var skönt att ta sig en öl (notera: en). Finfint att Kleins körde på med Blåvittlåtar riktigt högt idag, det känns nästan som om att man är på Harrys i Göteborg. Nej, fy fan. Nu ska jag njuta (så hårt) av 5-0 segern, det är inte ofta det händer. Jag ska sätta mig och se på Fotbollsmåndag och se vad dom säger. Jag vet redan att stockholmsjävlarna inte kommer säga något speciellt (om dom äns visar Blåvitt, tveksamt). Men jag ska ändå höja volymen och skratta åt jävlarna. Fucking Patrik Ekwall.

Skadeglädjen är den bästa glädjen. I alla fall om man bor i Stockhollm.

Jag kan erkänna det rätt ut: Jag är ett big fan av boxning. Jadå. Ni vet den där "farliga" sporten där man slår varandra i huvudet? Just precis den. Jag har kommit fram till att jag i grund och botten är torsk på våld (hade säkerligen blivit huligan i ett tidigt skede av mitt liv - om jag varit av det manliga könet), och boxning är en rumsrenare form. Så why not. Att min syster sen har varit aktiv boxare minskar inte intresset. Jag var där när hon kom tvåa i SM (det skall tilläggas att det dock bara var två som ställde upp i hennes viktklass,men ändå). Jag har således också sett ett antal matcher/galor och boxning är en av de grenar som jag ser fram emot under kommande OS.

Det som gör mig riktigt irriterad är dock när boxare som Naim Terbunja påstår att kvinnlig boxning inom ramen för OS skulle "förstöra sporten". Personligen ser jag inte hur det skulle gå till. Det klart att det är skillnad mellan kvinnlig och manlig boxning, det handlar ju om olika muskeluppbyggnad/råstyrka. Där kvinnor brister i styrka, tar de dock igen i teknik. Kvinnlig boxning är (oftast) teknisk boxning och denna snabbare form av boxning är (enligt mig) roligare än exempelvis tungvikt. Exakt hur det förstör för sporten ser jag inte.

"Jo, den har växt och inom tjugo eller trettio år kan damerna bli bra boxare. Men just nu är det stor skillnad". Intressant Naim Terbunja, titta på statistiken. Om man ser på den senaste rankingen av amatörboxare (gjord av Amateur Boxing Association år 2008) så visar den på en stor skillnad mellan herrar och damer.

Herrar:

Antal svenska herrar på Världsrankingen: 1 st (18e i sin viktklass)

Antal svenska herrar på Europarankingen: 3 (Naim Terbunja är 11 i sin viktklass)

Damer:

Antal svenska damer på Världsrankingen: 4 st (3,4,6,10 i sina resp. viktklasser)

Antal svenska damer på Europarankingen: 8 stycken (samtliga bättre än 11 i sina respektive viktklasser)

Visst är det stor skillnad Naim Terbunja? Synd bara att tjejerna utklassar dig. Jag tror snarare att Naim Terbunjas egentliga anledning till utspelet består i att kvinnlig boxning skulle ge mindre viktklasser för killarna. Egoistiskt var ordet. Det är bara sorgligt att en kille utan koll, och med gamla förlegade fördomar tillåts ta plats i media. Sorry grabben, läs på innan du uttalar dig. Du vet att Anna Laurell knockar dig anytime.

Vill ni läsa artikeln om Naim Terbunjas utspel, läs HÄR

Idag klockan 12.00 lottades de första omgångarna i Champions League, och jag var duktigt nervös. Vilka blev det? Hur svårt blir motståndet egentligen? Ja,frågorna var många. Och svaren då? Jo, i omgång 1 ställs Blåvitt mot mästarna från San Mariono, Murata, och överlever Blåvitt den matchen blir det sedan i omgång 2 Basel från Schweiz. Helt okej matcher, och en resa till Schweiz i början av Augusti känns inte hel fel om man säger så. Har alla förutsättningar för att bli en given klassiker...

Med detta i tankarna började jag bli än mer nervös för matchen mot Trelleborg på Ullevi klockan 19.00 Extra laddning för att det var länge sedan man såg Blåvitt, men såklart också en liten hjärtesorg för att man inte är på plats utan fast på fel sida landet. Ångest som vanligt alltså. Same procedure as last year James? Matchen sågs på O'learys Slussen, i sällskap med E och två Norrlands Guld. Inte riktigt Bulgarienstämning över det, men hey, close enough.

Det är väl i princip allt jag minns av matchen- för resten har jag förträngt. Någon form av akut psykos tror jag det kallas. Suck. Jag förstår verkligen inte hur ett lag som vann SM-Guld förra säsongen kan spela en sådan usel fotboll som idag. Det skär i hjärtat. Det har funnits indikationer hela våren om att något inte riktigt stämmer. Att det var dåligt självförtroende hos många spelare. Min fråga till er - hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende om man startar en ny säsong som regerande svenska mästare? Vad är det som krävs egentligen? Jag hade hoppats och bett (jo, jag ber till Gud ibland - men bara i samband med sportsituationer, lite fusk jag vet) att ett uppehåll med bra fotboll skulle göra gott för Blåvitt. Ge inspiration. Nu såg det ut som om hela laget hade joinat Wernbloom, Gustav och Berg på Park Lane för en tredagarsfest och dragit i sig helrör efter helrör. Ingen fantasi, ingen keativitet - men framförallt: Inget konstruktivt passningsspel. Det är nästan så man tror att det är GAIS man tittar på. Man inser att något är fel i en förening när man dels sätter upp en Hysén på topp, som varit helt under isen, låter honom få understöd från en lika dålig Sella, för att avsluta allt med att låta Alexandersson spela. Det är bleka skuggor av fortstora spelare vi ser just nu- och inte kan sådana leda ett lag. Var är viljan? Det är patetiskt att se spelare missa enkla enmeterspass, det är patetiskt att se att man skjuter bollen på egna spelare. Det är patetiskt att se alla dessa luftbollar som inte leder någonstans. Det är patetiskt att se hur motståndarspelarna gång på gång får stå helt omarkerade. Det är patetiskt att se ett lag utan en konstruktiv spelide (hunden-katten-glassen, någon?). Det är patetiskt att se så lite vilja, styrka men kanske framförallt hjärta hos spelarna i IFK Göteborg.

Det är inget storlag vi möter, det är inte det. Ändå blir man utspelade av Trelleborg på hemmaplan.

Min fråga till er Blåvitt: Exakt hur hade ni tänkt att vi skulle klara oss i Champions League?

Sitter och funderar lite över matcherna i EM, i brist på annat vettigt.

Har klurat lite på ett tipp, både gällande resultatet i matcher, och hur grupperna kommer att formera sig. Självklart också vilka som vinner hela skiten.

Mina anteckningar är dock något spridda för vinden för tillfället... så jag återkommer med mitt (storslagna) tipp senare. Tills dess; enligt mig bör resultatet i dagens matcher bli som följer:

Österrike - Kroatien: 0-1

Tyskland- Polen: 3-0

Sitter här igen. Bänkad framför TV:n. Som alltid när det är fotboll, som alltid när det är EM. Det är något speciellt förstår ni. Den är en speciell känsla som kommer när det är EM/VM i fotboll. Det är inte den där nationalistiska känslan av att "fan vad Sverige är bra, vad roligt att se EM, vi kommer vinna" nej nej. Det är en känsla som gör att jag blir alldelse varm i magen. Det är helt enkelt mysigt att sitta här. Jag tycker om att sitta och se till viss del meningslösa matcher mellan länder som inte räknas som "de största" inom fotboll. Det ger mig lycka.

Förra gången såg jag i princip alla matcher, jag satt och längtade efter att sändningarna skulla börja - trots att det var 25 grader och strålande sol utanför fönstret.Det får mig att bli lite rädd för mig själv ibland. Men, faktum kvarstår - EM har äntligen börjat och satan vad roligt det ska bli.

Nu ligger ölen på kylning, nu är ljudet uppskruvat till max (stackars min granne).

Nu är vi igång!

Match nummer ett:  Schweiz - Tjeckien.