Det är sällan jag skryter. Men idag känner jag för att göra det. Känner för att dra sig ifrån det anspråkslösa. Det är därför detta inlägg kommer handla om något sådant banalt som en jacka. Jag har nämligare konstaterat att jag har den perfekta jackan. Jodå. Känslan har växt sig starkare. Just en jacka har varit något som jag allt som oftast lagt ut hyfsat mycket pengar på - men sällan sådär överdrivet mycket. Sällan gått over the top. Finns det en budgetvariant som är snygg så kör vi på det (bortsett från min korta skinnjacka - den drog över budget en del, men sen har den också hållt i tre år). Well, den här vintern skiter vi i allt sånt. Min nya jacka vittnar om nya tider. Och som sagt, den är helt perfekt.

Jackan är från Esprit och gick på 1300 kronor. Ytterst väl investerade pengar. Varför då? Jomen titta här.

• Den är i perfekt längd. Inte en lång kappa, men inte heller för kort. Täcker bootien sådär underbart fint.

• Den har ett foder. Många kappor är tunna och sladdriga. De fungerar med en tjock tröja/halsduk men inte annars. Den här är i ett perfekt material som tål (viss) väta, men den är också tillräckligt fodrad för att den ska hålla hela vintern utan att bli för varm.

• Den har muddar. Det blir inte skönare än så

• Den har en dragkedja vilket gör den än tätare. Bara knappar värmer inte lika bra. Förrutom dragkedjan har den också knappar, som döljer dragkedjan. Det gör att det ser stilrent ut.

• Den har ett skärp i midjan vilket gör att jackan i sig blir figursydd. Passformen blir exemplarisk. Dessutom för jackan ett helt annan stil (classy-elegant) med det där skärpet

• Den har knäppning hela vägen upp, dvs det behövs ingen halsduk. Blåser det så finns det dubbla knäppningar också, eftersom den har en luva.

• Den har en innerficka, med knappar (!) Oh my.

Okej, jag vet att jag just nu har ägnat ett abnormt långt inlägg åt en fucking jacka. Men den gör mig lycklig. Så okej?

Så startar vi veckan med en låt....

Så var Allsvenskan över. För den här gången. Känns underligt att det var ett helt år sedan IFK tog guldet. Ett helt år sedan jag flög ner från Stockholm för att se matchen mot TFF på Ullevi. Ett helt år sedan jag stormade planen och i segerrus dansade runt med alla andra likasinnade. Ett helt år sedan jag absolut pisseblöt direkt efter matchen åt en guld-pytt på Pullmans med tillhörande öl. Ett helt år sedan jag dansade på guldfesten på Valand, drack champange och bara firade. Ett helt år sedan man mitt i natten (läs morgonen) gick genom Haga och sjöng/skrek av glädje. Ett helt år sedan. Ett år. Skrämmande att det som borde vara så långt borta fortfarande är så nära. Det är väl så fotboll ska vara, och det gör mig lycklig. Även om man ibland undrar hur frisk man egentligen är....

Årets segrare  av Allsvenskan blev Kalmar FF. Detta bonkegäng från landet. Dom som tar traktorn till jobbet. Det lustiga är att jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Nähepp. Jag behöver dessutom inte läsa om skiten eftersom ingen här uppe bryr sig. Underbart. Fucking underbart. (trots detta är jag ändå storsint nog att ge liiite credd till ett lag som vinner sitt första guld).

Om vi skall försöka summera Allsvenskan för IFK:s del, så måste jag säga att det har varit ett helt fantastiskt år. Jag minns resorna ner till Göteborg för att se Blåvitt lira live. Vem minns inte AIK hemma? Jag minns alla dessa bortamatcher; Gävle, Enköping, Norrköping. Hur många mil jag spenderat på en buss i år, det vet jag faktiskt inte. Stämningen på matcherna. Spelet. Det stundtals fina spelet, ja. Det värmde fint.  Vi minns Basel och kämparglöden (vi glömmer för ett tag domaren och det faktiska resultatet). Jag minns Alex. Denna Alex. Få har kämpat som han, få har visat sådan glädje. Det är bara att lyfta på hatten för den mannen. Tack Alex! Jag kommer att sakna dig nästa säsong. Att vi kommer trea i allsvenskan i år visar också att det finns kvalitet i laget. Det var inte bara en engångsföreteelse, en slump, att Blåvitt vann förra året. Det var inte det. Det ger mig hopp inför framtiden.

För jo, jag hoppas på nästa år. På den nya arenan. Eller gamla, beroende på hur man ser det. Den första matchen -då ska jag vara där, det är redan bestämt. Då börjar vi kampen igen.  Mot nästa Sm-guld. För det kommer.

Det känns surt att lämna fotbollen bakom sig nu. Det ger ångest. Inga mer samlingar på Kleins för att se blåvitt (även om det idag var såpass klent att en fucking hammarbyare förstörde hela kvällen), inga mer nervösa dagar innan match. Att säsongen är över betyder för mig samma sak som alltid - totalt mörker och abstinens. Nu är det osäkert hur det ens blir med Royal League. Det var annars min höjdpunkt under vintern.

Royal Leauge kom tillbaka och lindra min abstinens! 

Snälla?!