Jag vaknade precis. Herregud, jag som skulle göra massa saker idag. Well, jag antar att det är så det går när man sitter och ser på Senseless till klockan tre på natten. Får slänga på mig kläderna, fräscha till mig och ta en brunch i stan helt enkelt. Sen är väl jag på banan jag med. Kanske en kaffe också, bara för att.

Dags att tagga till för övrigt. Sista matchen för säsongen-. Helsingborg-IFK.

Det är nu det avgörs. Känner redan hur nervositeten börjar komma krypandes.  Får göra det bästa av situationen, nu när man inte kan vara på plats, och ladda med en massa öl.

Nu jäklar vinner vi det här och visar att guldet inte var en slump, att vi kan placera oss bra detta året med. Vi är inte Malmö FF. Sen om det är Kalmar eller Elfsborg som vinner, det skiter jag faktiskt i.

Frammåt Blåvitt! 

... Blir man ändå när man för tredje gången på relativt kort tid börjar blöda heavy näsblod a la stockholms blodbad 1520. (okej, jag vet äcklig information kanske, men ser det ut som om jag bryr mig?). Kan det vara stressen som spökar? Jag vet inte.

I vilket fall som helst känns det inte helt safe med cocktalien stress, näsblod och blodförtunnande medel. Inte för att jag är hypokondriker, men det blir nog sjukhuset imorgon för att boka en tid. Better safe than sorry, änna.

Så var Allsvenskan över. För den här gången. Känns underligt att det var ett helt år sedan IFK tog guldet. Ett helt år sedan jag flög ner från Stockholm för att se matchen mot TFF på Ullevi. Ett helt år sedan jag stormade planen och i segerrus dansade runt med alla andra likasinnade. Ett helt år sedan jag absolut pisseblöt direkt efter matchen åt en guld-pytt på Pullmans med tillhörande öl. Ett helt år sedan jag dansade på guldfesten på Valand, drack champange och bara firade. Ett helt år sedan man mitt i natten (läs morgonen) gick genom Haga och sjöng/skrek av glädje. Ett helt år sedan. Ett år. Skrämmande att det som borde vara så långt borta fortfarande är så nära. Det är väl så fotboll ska vara, och det gör mig lycklig. Även om man ibland undrar hur frisk man egentligen är....

Årets segrare  av Allsvenskan blev Kalmar FF. Detta bonkegäng från landet. Dom som tar traktorn till jobbet. Det lustiga är att jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Nähepp. Jag behöver dessutom inte läsa om skiten eftersom ingen här uppe bryr sig. Underbart. Fucking underbart. (trots detta är jag ändå storsint nog att ge liiite credd till ett lag som vinner sitt första guld).

Om vi skall försöka summera Allsvenskan för IFK:s del, så måste jag säga att det har varit ett helt fantastiskt år. Jag minns resorna ner till Göteborg för att se Blåvitt lira live. Vem minns inte AIK hemma? Jag minns alla dessa bortamatcher; Gävle, Enköping, Norrköping. Hur många mil jag spenderat på en buss i år, det vet jag faktiskt inte. Stämningen på matcherna. Spelet. Det stundtals fina spelet, ja. Det värmde fint.  Vi minns Basel och kämparglöden (vi glömmer för ett tag domaren och det faktiska resultatet). Jag minns Alex. Denna Alex. Få har kämpat som han, få har visat sådan glädje. Det är bara att lyfta på hatten för den mannen. Tack Alex! Jag kommer att sakna dig nästa säsong. Att vi kommer trea i allsvenskan i år visar också att det finns kvalitet i laget. Det var inte bara en engångsföreteelse, en slump, att Blåvitt vann förra året. Det var inte det. Det ger mig hopp inför framtiden.

För jo, jag hoppas på nästa år. På den nya arenan. Eller gamla, beroende på hur man ser det. Den första matchen -då ska jag vara där, det är redan bestämt. Då börjar vi kampen igen.  Mot nästa Sm-guld. För det kommer.

Det känns surt att lämna fotbollen bakom sig nu. Det ger ångest. Inga mer samlingar på Kleins för att se blåvitt (även om det idag var såpass klent att en fucking hammarbyare förstörde hela kvällen), inga mer nervösa dagar innan match. Att säsongen är över betyder för mig samma sak som alltid - totalt mörker och abstinens. Nu är det osäkert hur det ens blir med Royal League. Det var annars min höjdpunkt under vintern.

Royal Leauge kom tillbaka och lindra min abstinens!

Snälla?!