För lite mer än en vecka sedan fick jag tillgång till tjänsten Spotify. Tjänsten där gratis musik streamas direkt till din dator. Du söker efter en låt - du hittar låten i fråga- du vänsterklickar-du lyssnar (- du tar en öl - du blir full - du dansar uselt - du välter datorn - datorn dör). Pang, bom, tjoff. End of story.

I en hel vecka har jag alltså testat den här tjänsten - för att se om den håller måttet. Och, indeed det gör den. För min (ibland) begränsade musiksmak borde rimligtvis sätta den på prov - men sedär, där har vi den svenska hiphopen. Pst/q, MBMA, Looptroop, Promoe, Svenska Akademien (de tidiga låtarna) and it goes on and on, and on...

Det finns musik för alla, det är bara att konstatera. Happy me.

Efter den här veckan börjar jag dock få ett problem. Vad i helvete ska jag lyssna på? Förrut när man använde sig av (underbara) PB så tog det åtminstone en liten stund att ladda ner låtarna, och då fick man åtminstone tid att tänka ut nya. Nu tar det fem sekunder - om man är old och har parkinsson, samt en lapp för ena ögat. Kanske en kapad arm som moset på kakan. Det skapar fanimej stress. Stress, press och psykiska sjukdomar.

Jag inser att det börjar gå för långt nu. Alldeles för långt. Det börjar gå så långt att jag känner mig helt tom i huvudet varje gång jag klickar på genvägen till Spotify och skall logga in. För hur ska man annars förklara att jag i slutet av dagen började lyssna på S  Club 7, och Cue bara för att jag inte kom på något vettigare. Sköna 90-tal. Bodompido - men jag börjar bli orolig. På riktigt.

Det kan väl inte vara hälsosamt?

Jag tror att det är det som kallas för Spotify-syndromet. 

Det kändes som en jättebra idé igår kväll....

Men nu vet jag inte riktigt.

Det var nog ingen vidare start på veckan.