Fan, jag börjar få ångest här borta. Jag sitter är längtar hem. Ja, hem till Göteborg.  Detta resulterar i att jag nu sitter uppe mitt i natten och tittar på allmänt lokalpatriotiska saker på Youtube. Jo, det blir våldsporr i form av huliganbråk med YCG, det blir låtar med cheesy-refränger som "blåvitt är religion". Jag letar upp gamla bilder från Göteborg på datorn, ser på firandet av SM-Guldet nu igen, sitter här och googlar feskekörkan och tränar på mitt uttal av "änna".

Av någon anledning rullar också den här låten av Vandalen i bakgrunden. Visst att jag avgudar svensk hiphop - men någonstans går gränsen. Den här rösten tillhör inte min favorit - men lyssna på texten. När jag sätter sådan här låt på repeat, då vet jag att min ångest har gått över tiostrecket på skalan 1-10.

Speciellt när jag sjunger med och gör hiphoprörelser med armarna.... 

Nu är den bokad!

Den 14-16 november åker jag på kryssning till Finland. Stockholm-Helsinki. Vi maxar känslan av white-trash. Ja fan.

Lika bra att utnyttja gratisresan, så jag vet redan nu att det blir en del öl och whiskey (fast inte samtidigt då). En och annan drink slinker väl ner också (stor chans att det är en Caipirinha). De pengar man inte la ut på resan - lägger man i glaset, så att säga. Glasklar logik (det där var ett spontant Göteborgtsskämt). Ser ni, jag börjar redan tagga upp?

Nej, ska bli skönt att komma bort. Efter kryssningar till Kiel och Tallin, kan man lika gärna testa Helsinki också.

Jag längtar redan. Faktiskt.

Fast man får passa sig för finnarna tror jag. Dom har ju vapen och sånt. Har jag hört i alla fall.

Idag gick jag outside-the-box. Ett stort steg utanför, jajmensan. Eller, kanske inte sådär enormt egentligen - med tanke på att bedriften endast var att testa att äta någonting som min kropp hyser extrem motvilja till. Och nej (här får jag nog ta och göra er besvikna), det var inga konstiga saker såsom hare (det smakar ju gott), get eller några bizarra småkryp - det var italiensk pasta. Pasta i form av tortellini (eller det vet jag egentligen inte om det var), men pasta med innehåll så att säga. En liten pastaklump med spenat och ost innuti.

När jag var fem år spydde jag (eller OKEJ,ska vi vara petnoga så var det min syster) upp en hel portion tortellini över våran dagmammas för julen nytvättade köksgolv. Hon blev itvingad maten, så den där spontana reaktionen tyckte jag var ganska logisk. Som straff fick man sitta i den "svarta soffan" och skämmas i någon timme sådär (fräna uppfostringsmedtoder man hade på den tiden). Sedan dess hatar hon tortellini. Jag med. Eftersom jag i sann solidarisk andra också vägrade äta min mat. Detta har fått konskevensen att jag aldrig mer har ätit tortellini. Har man en gång vägrat så kan man lika gärna fortsätta på den inslagna vägen. Det gick i 17 långa år- men idag testade jag.

Än så länge har jag överlevt. Men jag känner att svettningarna börjar komma. Känns det inte som att kroppen skakar lite okontrollerat också? Det flimmrar lite för ögonen?

Eller är det bara inbillning? 

Stämningen på jobbet är lite tryckt. Fler än jag stör sig på dom två nya personerna. Och främst chefens curlande. Springer ut och bjuder på lunch och köper nya tillbehör eftersom dom nya klagar. Sen sitter min andra kollega med sina gamla saker utan att klaga alls. Deras jobbtimmar är inte direkt effektiva heller, plus att det allt som oftast blir 20 minuter lunch. Sådant skapar irritation, jantelagen eller ej. Nej, vi får se hur det hela utvecklar sig.

The struggle continues....