Jag tycker inte om att göra bort mig. Eller skämma ut mig, men jag har en svag aning om att det var exakt det som skedde idag. Visserligen kan jag inte till 100 procent skylla på mig själv - hade O'Learys i Kista visat Blåvitt-Elfsborg (förstår fortfarande inte deras vägran, det var ju huvudmatchen på Canal +) idag, och hade den blåvita stammisbaren Kleins dels öppnat tidigare, och dels serverat någon form av tyngre mat - så hade det nog kunnat undvikas.

Saken var den att jag och E stegade in på The Temple Bar i Gamla Stan, Stockholm. Där har dom nämligen relativt schyssta hamburgare, en fin tallrik med bra tillbehör. Vi hade innan en svag aning om att rätt många elfsborgare brukade samlas där, och således kunde man även se matchen och i lugn och ro och dra i sig lite mat och några öl. På grund av de få elfsborgarna kände vi ändå att det kanske var smart att inte sitta och sjunga hets-sånger innan matchen. Så vi höll en lugn profil. Tills matchen kom igång. Sen gjorde elfsborg mål och alla blev glada. Sen gjorde Blåvitt mål och all...eh...bara jag och E blev glada. Som brukligt skrek jag något i stil med "fan vad gött gubbar, bra!" och klappade lite i händerna. Inget mer med det. Då kom the moment of skämma ut sig. En servitris (tror jag) knackade mig på axeln och levererade världens salva. Det var något i stil med att det här var elfsborgs borg och tempel, vi fick inte ens vara där - skulle vi vara där så fick vi under inga som helst omständigheter säga något, utan vi skulle sitta absolut tysta och stirra, yada yada. Tydligen hade dom stört sig över min gladhet över målet (som inte var särskilt überextremt, egentligen).

Inte vidare smart av mig, visst. Det håller jag med om. Men om jag på något sätt hade vetat att det där var elfsborgarnas officiella bar och vattenhål, då hade jag ju för helvete inte ens gått in där. Inga flaggor, inga sånger, inte ens mycket med folk - vittnade om att det var elfsborg man hejade på. Visst att folk blev glada och jublar vid elfsborgs lednigsmål, och visst att majoriteten var elfsborgare - men så ser det ut på alla pubbar i stan, som blåvit är man alltid i underläge, inget konstigt med det.

Lite synd bara att dom reagerade så starkt - det kändes konstigt att någon sa att man egentligen inte får vara där, för jag trodde vi på västkusten skulle hålla ihop, och elfsborgare brukar man sällan ha några hard feelings mot.

Men, nu vet man det i fortsättningen och jag tänker för all framtid undvika stället. Synd bara att man sponsrade det med 400 spänn. Riktigt surt.

Andra halvlek såg man på Kleins. Efter skiten på Temple så kändes det skönt att komma hem. Finfin stämning. Att det sen blev 5-2 kändes riktigt skönt (mitt tips på 5-1 var ytterst nära att slå in). Extra, extra skönt kändes det sedan att gå förbi Temple Bar och sjunga "ska ni gå hem nu". Visserligen lite småtyst för sig själv, men det kändes ändå som en revansch.

Det om något visar väl hur småsint jag egentligen är.....

Jag har just inlett en operation. En försköning av tillvaron kan man också kalla det. Eftersom stora delar av vårt nya sovrum ser förjävligt ut - på grund av tidigare fuskmålning (vem fan målar runt de lösa garderoberna istället för bakom?!) så kände vi att det behövdes en uppryckning (läs ett mirakel) för att vi skulle klara av att bo där. Eftersom varken Gud eller Jesus var i närheten bestämde vi oss för att ta det i egna händer- nu jävlar ska vi måla en fondvägg! Problemet var bara att jag absolut aldrig har målat innan, och E:s erfarenhet sträcker sig till någon enstaka ommålning - slabb,slabb- klart.  När alla redskap var inhandlade, så satte vi igång. Nu, ett par timmar senare är det klart. Men jag vågar inte gå in och se på resultatet.

Jag är nämligen inte säker på att det blev så bra.....

Jag har nyss nåtts av ett besked. Ett besked som gör mig djupt bedrövad, och som gör att min inspiration och glädje för tillfället går på sparlåga. Det visar sig att en (f.d.) bekant till mig hastigt avlidit. Pang, bom. I sömnen, bara sådär. Personen i sig är ingen nära vän-  inte längre. Men personen var ändå någon som jag under två långa år jobbade sida vid sida med, två dagar i veckan under handbollslagets Redbergslids matcher. Räkna timmarna, så ser ni att det blir en del. Personen spenderade jag också åtskilliga timmar i en bil (eller buss) med mot diverse handbollsmatcher. Det var bortamatcher i Stockholm (då bodde jag i Göteborg) och det var bortamatcher i både Halmstad, Skövde och Lund.  Under den tid vi "jobbade" kom vi ändå nära varandra, på det sättet man gör när man delar en stark passion för någonting. Fastän det gått över två år sedan vi senast talade vid (av diverse anledningar blev handboll inte direkt centrum i mitt liv längre) så känns det ändå i hjärtat. Anders, du satte ditt avtryck hos mig. Du satte ditt avtryck hos alla som jobbat inom den svenska handbollsrörelsen. Vi minns din trumma och din kärlek till Redbergslid. Det är tragiskt att du inte längre finns bland oss. Jag tackar för den tid jag fick med dig. Vila i frid Anders - 28 år är alldeles för kort tid....