Såhär ser min nya jobbmobil ut. Vaddå hightech? Det är den fina Sony Eriksson P1i. Noterar ni att den har en liten pinne som tillbehör? Bara det gör mig överlycklig. Tyvärr gör det mig mindre lycklig att veta att "alla stockholmare går runt med en sådan pinne och petar på sina mobiler", enligt en kollega på jobbet.Typiskt att stockholmarna ska ta allt kul..... 

På väg hem från jobbet, något trött och sliten (andra veckan fullt arbete i mitt liv, jodå det känns i huvudet), kom jag att tänka på en sak. Av en slump hamnade jag på tunnelbanan jämte två kvinnor i 30-års åldern (okej, hyfsat vild chansning där, plus minus några år). Det verkade som om de kände varandra ytligt, men inte träffats på flera år. Det jag kom att fundera på var att sådana situationer aldrig är särskilt roliga. Oavsett om det var en nära kompis eller mer flyktig sådan, så uppstår det ett läge av total tystnad där båda skruvar lite besvärat på sig. Total, pinsam, tryckande tystnad. Det finns liksom inget vettigt att prata om....

- Hej, det var länge sen

- Ja, det var det

- Ett par år sen, minst?

- Ja jag tror det

(tystnad)

- Så....hur mår du?

- Bra,bra, och du?

- Jodå, det är bra.

(tystnad)

- Bor du kvar där i Nacka?

-Ja, det gör jag. Du då?

- Jo, jag har precis flyttat tillbaka från Solna

-Ah okej

(tystnad)

Sen följer lite allmäna konversationsämnen såsom vädret, eller jobb. Sen är samtalet över, och båda andas ut lättade över att det är slut. Om man inte har oturen att båda ska åt samma håll. Då har man problem. Då har man ytterligare 20 minuter (i runda slängar) att fördriva.

Och vad fan ska man prata om då?

Det är inte lätt.