Norrköping bjöd inte på så många happy moments. Bilderna nedan visar Norrköping från sin bästa sida - Norrköping for real.

Ingången  till staden. Till höger visas Grand Hotell, och den lika fina kopian - Strand Hotell. Hur tänkte man där? Vi kör på Strand, det är nääästan som Grand.

Huvudattraktionen i Norrköping: Ett tivoli. Visserligen ett tivoli där fulla 40-åringar sköter attraktionerna, but still.

Såhär ser det ut utanför arenan. Snyggt!

Inne på arenan. Mycket stimulerande arbetsmiljö. 

Söndagen är dagen efter. Dagen efter ångest och oro, dagen efter Norrköping. Tidigt på morgonen (nåja, vid 11.40) avgick tåget från stockholms centralstation mot Norrköping. Beväpnade med en Expressen och en kaffe (det går ju inte vakna annars) satte vi oss tillrätta för en två timmars resa mot Norrköping. Som vanligt var det banarbete (bravo SJ) och innan man anlände till Norrköping var det byte i Nyköping. Jag kände mig totalt vilse hela tiden, eftersom mitt lokalsinne inte är av denna värld. Vilken stad var jag i egentligen? I och för sig, den där ölen som slank ner på bussen gjorde det inte bättre heller....

Framme i Norrköping blev det lunch, och sen rundtur i staden. Det mest anmärkningsvärda var inte att hela staden var uppbyggd runt en enda lång gata (tänk Avenyn i Göteborg) utan att det just precis denna dag var ett evangemang kallat Agustifestivalen. Det var människor som lät som fåglar, det var dansande indianer, det var svartmålade människor med grönt hår, det var kringresande nöjesfält, det var fulla 40-åringar - ja allt fanns med. En små-stadsfestival alltså. Det var också en festival där man måste betala 10 spänn för att pissa i en bajamaja. Några pinnhål bättre än Lerumsdagarna var det dock. Kombination festival/blåvitsupportrar var lite oturlig, och gjorde att det var abnormt mycket poliser i staden. Vart man än gick så såg man en polis, och det försvårade mitt drickande av de sista ölen i systemetpåsen. Jag lyckades tillslut, när polisen valde att plocka in de lokala alkoholisterna istället.

Matchstart var 16.00, och då stod vi där på läktaren redo. Ganska många blåvitta var tillresta och det var hög stämning. 1-0 till blåvitt efter 50 sekunder, och 2-0 efter 13 minuter. Det är lycka.

Sen gick allt åt helvete, och dom där lyckliga minuterna kändes väldigt avlägsna. Inte ens pausunderhållningen i form av tre osynkade eldkastare (eller vad det nu var) kunde få en att skratta. Inte ens det faktum att min syster slapp betala för korv och kaffe (bara för att hon är snygg) kunde få en att må bättre. Allt var åt helvete .- och när domaren blåste av matchen stod det 2-2. 600 spänn åt helvete. Poff, borta.

På tre matcher har jag lagt ut 2000 kronor, och det har endast blivit en vinst. E-n vinst! Det är fan inte bra. Jag tänker inte kommentera matchen mer än så, jag har redan haft alltför långa diskussioner med folk om den. Vi kan sammanfatta det hela med att varken jag eller några andra blåvita är särskilt nöjda.

Efter matchen var vi tvugna att stanna kvar i Norrköping i två och en halv timma. Som tur var har Peking inga direkta supportrar, så det var inga ute på gatorna som gjorde ångesten värre. Skönt det. Efter lite mat och ett konstaterande att Max hamburgerresturang helt klart håller måttet, så tog vi tåget hem. Ännu ett nederlag för blåvitt.

Vi får bara hoppas att dom tar nya tag.

Men, vi får se hur sugen jag är på att åka iväg igen. Ärligt talat är lusten inte särskilt stor just nu....