Nä, nu går jag och lägger mig. Hela kvällen har ägnats åt barndomsminnen med L. Fuckin' underbart. Det här behövde jag efter allt på jobbet...

Jag saknar mina vänner, för ibland blir det lite ensamt här i Stockholm. 

Man min hur det var förr, hur det var i gymnasiet.  Hur det var när man var liten.

Skönt att jag ska träffa L idag då. Det var ett tag sen. Ska bli fint att se vad som har hänt sen sist. 

En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord. En präst skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. (se Svenska Kyrkan)

Tveksamt om Ruth i tv-serien Färjan verkligen har den ultimata outfiten för det där. För att seriöst förknippas med sitt ämbete, menar jag. Om man inte vill misstas för en Hora, så kanske det vore smart att....eeh...inte klä sig åt det hållet? Inte alls. Fast det där med att vara "öppen för människors behov" det måste man ändå säga att den där outfiten förmedlar. Starkt jobbat där....

Men å andra sidan, vanliga präster med sina vita kragar verkar ju förtränga sin sexualitet, och  Det vet man ju hur det går.

Ibland slumpar sig saker på ett lustigt sätt. Igår skedde en märklig utförsäljning på jobbet. Eller okej, utförsäljning var det inte, för det var gratis. Men chefen rotade djupt in i det hemliga serverrummet och fann en stor hög med cd-skivor. Fråga mig inte vems det var, och vad de gjorde där (märkligare saker, som exempelvis massageoljor, har ju hittats i det där rummet).

Men det intressanta var samlingen i sig. Det såg ut som en fjunig liten 14årings samling. En 14 åring med lite udda musiksmak kanske.

Det var alla möjliga skivor, som chefen glatt delade ut till den som han ansåg passa bäst. Tydligen tyckte han att jag och min pojkvän skulle sitta och gråta tillsammans till ledmotivet för filmen Forest Gump. Det fanns fina skivor med namn som "Three little pigs" och sånger med fint klingande namn som "svantes cykel" i den där högen.  Men tittar man lite närmare så ser man också något annat.

Ser ni vad som ligger där? SER NI?  Hur slumpartat är inte det?

Mitt bland alla skivor i en skiten liten låda så ligger ett album av JUMPER. Vilken jävla nostalgi! Texter och allt fanns i det där lilla häftet.

Ett av mina favoritband dyker upp bara sådär. Av en slump.Hade jag varit mer paranoid så hade jag stannat hemma från jobbet i en vecka.

Nu vet jag vilken musik jag ska städa (och sjunga) till. Oh my.

JUMPER. Ja, jag säger då det. 

Det ryktas på jobbet. Jodå, ett litet envist rykte surrar runt. Redan nu börjar det planeras. Det tisslas och tasslas i hörnen. Det verkar som att årets företagsresa kommer att ske i mars någongång. Ja, 2009 alltså. Det ryktas att denna resa involverar ett flygplan. En hel weekend, med allt betalt, ser det ut att bli. Det ryktas om bra party och sjukt bra mat. Jodå mina vänner: det ryktas PARIS. 

Oh my. Hur fint är inte det då? Jag känner sakta hur inspirationen återvänder. Hur förkylningen försvinner. Hur glädjen kommer tillbaka.

Paris för faen.

Strålande! 

Dagens plan: Fira den sista IFK-matchen på Nya Ullevi. Fira Alexanderssons sista match i den blåvita dressen. Fira in den nya arenan redan nu. Visserligen från en vit soffa i Stockholm (the dark side), but still. Nej, hörrni det blev inget Kleins idag.... Men om man passar på att dessutom fira att jobbet är över, så blir det nog bra tillslut. Fast det gör så jävla ont att inte vara där. Det gör ju det. Att inte kunna se Alexanderssons sista match svider som fan. Att inte kunna se blåvitt svider som fan. Det är nog lite därför jag skriver så osammanhängande.

Varför bor jag ens i Stockholm? Det är frågan som ständigt loopar i min hjärna.

Det är dags att knäppa upp en öl.

Bara för att. 

Det är ju trots allt fotboll.

.....utfördes mitt i Solna centrum. Som sann Blåvit var det ren och skär ångest att befinna sig i stadsdelen överhuvudtaget. Nu var vi dock tvugna. Men vi Blåvita är inte kända för att fega ur, för att gå med böjda huvuden genom livet. Nejdå. För att bevisa vår storhet och styrka utfördes en aktion kallad "förnedra AIK". När vi passerade den groteskt fula, äckliga och vedervärdigt målade bänk i gult och svart och med ett AIK-märke som står placerad alldeles vid tunnelbaneingången - så riktades två extremt äckliga spottloskor mot bänken. Splash. Haha, där fick ni. Det är Blåvitt som bestämer.

Även om det kan ses som ytterst patetiskt i andras ögon, så värmer det min själ. Det gör faktiskt det. Det känns bra att få visa sitt hat ibland. Speciellt när man bort i Stockholm. Det finns liksom så mycket undertryckta aggressioner då...

Oh my. Titta vad tidigt jag är uppe. Okej, kanske ingen bedrift med tanke på att jag inte var ute och söp igår, men med tanke på min förkylning så borde jag åtminstone få lite credd.  Sen är det väl visserligen lite tveksamt om åtta minuter över elva, kan räknas som tidigt - men hey, skitsamma.

Vad händer idag? Jo ni, det bli totalrenovering av lägenheten. Det startades igår, lite ljusarangemang, lite snygga små-lampor, lite snygga kuddar, lite nya mattor. Idag fortsätter det med gardiner (!), och lampor och  hyllor och sängavlar och younameit....ja. Allt helt enkelt.

Det största problemet är dock att vi måste in till stan ganska snart. Vi måste nämligen tillbaka med tunnelbanan INNAN alla äckliga AIK-are kommer. Dom har ju match idag.  Det kallas överlevnadstaktik. Som sann blåvitare kommer man annars hoppa framför tåget om man måste dela tågvagn med dessa avskum till människor.