Att inreda sin nya lägenhet en trevlig sysselsättning. Åtminstone om man har en viss känsla för stil och textil och sådant där. Det vette fan om jag har. Okej, jag är inte helt mentalt borta det är jag inte. Men alltså, när vi snackar gardiner, då tar det stopp.

Gardiner är en sådan sak som historiskt sett alltid har varit högprioriterat i min släkt. Mormor bytte alltid gardiner ett par gånger per år, min moster gör det också. Ja, ni förstår grejen. Man matchar och mäter och grejar. Det sipprar liksom in lite då och då - känslan av att man nog måste byta gardiner. Men i och med min mamma tog det stopp. Hon bokstavligt hatar gardiner. Hon är irriterad en hel dag om hon vet att man måste byta skiten - så därför har vi rationaliserat bort just det obilgatoriska momentet i vår gren av släkten. Släktsämjan är alltså sådär.

Jag känner nu, när det själv är dags att göra en insats, att hatet har förts vidare. Det är bara skit. Oavsett om dom är färdigsydda eller inte. Det fungerar inte, jag blir bara irriterad. Alltid är det något som går snett. Det är riktigt mentalt jobbigt.

Vi får se hur det går imorgon. Tur som fan att min syster är med (hon är ju här hela helgen), annars hade det inte gått.