Jag har just inlett en operation. En försköning av tillvaron kan man också kalla det. Eftersom stora delar av vårt nya sovrum ser förjävligt ut - på grund av tidigare fuskmålning (vem fan målar runt de lösa garderoberna istället för bakom?!) så kände vi att det behövdes en uppryckning (läs ett mirakel) för att vi skulle klara av att bo där. Eftersom varken Gud eller Jesus var i närheten bestämde vi oss för att ta det i egna händer- nu jävlar ska vi måla en fondvägg! Problemet var bara att jag absolut aldrig har målat innan, och E:s erfarenhet sträcker sig till någon enstaka ommålning - slabb,slabb- klart.  När alla redskap var inhandlade, så satte vi igång. Nu, ett par timmar senare är det klart. Men jag vågar inte gå in och se på resultatet.

Jag är nämligen inte säker på att det blev så bra.....

Jag har nyss nåtts av ett besked. Ett besked som gör mig djupt bedrövad, och som gör att min inspiration och glädje för tillfället går på sparlåga. Det visar sig att en (f.d.) bekant till mig hastigt avlidit. Pang, bom. I sömnen, bara sådär. Personen i sig är ingen nära vän-  inte längre. Men personen var ändå någon som jag under två långa år jobbade sida vid sida med, två dagar i veckan under handbollslagets Redbergslids matcher. Räkna timmarna, så ser ni att det blir en del. Personen spenderade jag också åtskilliga timmar i en bil (eller buss) med mot diverse handbollsmatcher. Det var bortamatcher i Stockholm (då bodde jag i Göteborg) och det var bortamatcher i både Halmstad, Skövde och Lund.  Under den tid vi "jobbade" kom vi ändå nära varandra, på det sättet man gör när man delar en stark passion för någonting. Fastän det gått över två år sedan vi senast talade vid (av diverse anledningar blev handboll inte direkt centrum i mitt liv längre) så känns det ändå i hjärtat. Anders, du satte ditt avtryck hos mig. Du satte ditt avtryck hos alla som jobbat inom den svenska handbollsrörelsen. Vi minns din trumma och din kärlek till Redbergslid. Det är tragiskt att du inte längre finns bland oss. Jag tackar för den tid jag fick med dig. Vila i frid Anders - 28 år är alldeles för kort tid.... 

jag bor i en fucking jävla igloo. det är pisskallt här. har ringt fastighetsskötaren tre gånger eftersom inga element funkar. kaput.. hur svårt kan det vara att svara på mina samtal? kylan har gjort mig sjuk, så jag får bädda ner mig och försöka hålla värmen. tur att e är tillbaka i alla fall.... men fan vad jag ogillar det här.

det ekar ganska tomt här borta. känner mig dessutom ganska liten och ensam. har visserligen haft en underbar kväll. helt ensam, ett varmt bad, en bra bok, lite god whiskey. ligga och koppla av en lång stund, släppa allt med jobbet. krypa upp i soffan äta fruktsallad och (patetiskt nog...) gråta till sex and the city filmen. det är bara nu när man ska sova som det känns lite tomt.. fastän jag såg honom i morse saknar jag honom redan. vet inte om det är särskilt hälsosamt egentligen. men vem fan bryr sig?

Om det inom den närmaste framtiden sker ett attentat mot socialtjänsten i gbg, så är det med stor sannolikhet mitt fel. Jag blir så ledsen!

Det är så otroligt frustrerande att min enda kontakt med omvärlden är min mobil. Jag har inget internet el tv. Det är fan dagens ilandsproblem.

Så här enkelt är det att laga middag numera. Skit i spisen och ugnen. Vi äter ute. Top notch-living.

Det här har jag inte gjort på flera år. Det är ganska trevligt faktiskt...