Idag gick jag outside-the-box. Ett stort steg utanför, jajmensan. Eller, kanske inte sådär enormt egentligen - med tanke på att bedriften endast var att testa att äta någonting som min kropp hyser extrem motvilja till. Och nej (här får jag nog ta och göra er besvikna), det var inga konstiga saker såsom hare (det smakar ju gott), get eller några bizarra småkryp - det var italiensk pasta. Pasta i form av tortellini (eller det vet jag egentligen inte om det var), men pasta med innehåll så att säga. En liten pastaklump med spenat och ost innuti.

När jag var fem år spydde jag (eller OKEJ,ska vi vara petnoga så var det min syster) upp en hel portion tortellini över våran dagmammas för julen nytvättade köksgolv. Hon blev itvingad maten, så den där spontana reaktionen tyckte jag var ganska logisk. Som straff fick man sitta i den "svarta soffan" och skämmas i någon timme sådär (fräna uppfostringsmedtoder man hade på den tiden). Sedan dess hatar hon tortellini. Jag med. Eftersom jag i sann solidarisk andra också vägrade äta min mat. Detta har fått konskevensen att jag aldrig mer har ätit tortellini. Har man en gång vägrat så kan man lika gärna fortsätta på den inslagna vägen. Det gick i 17 långa år- men idag testade jag.

Än så länge har jag överlevt. Men jag känner att svettningarna börjar komma. Känns det inte som att kroppen skakar lite okontrollerat också? Det flimmrar lite för ögonen?

Eller är det bara inbillning? 

Stämningen på jobbet är lite tryckt. Fler än jag stör sig på dom två nya personerna. Och främst chefens curlande. Springer ut och bjuder på lunch och köper nya tillbehör eftersom dom nya klagar. Sen sitter min andra kollega med sina gamla saker utan att klaga alls. Deras jobbtimmar är inte direkt effektiva heller, plus att det allt som oftast blir 20 minuter lunch. Sådant skapar irritation, jantelagen eller ej. Nej, vi får se hur det hela utvecklar sig.

The struggle continues....

Jag måste bara få klappa mig själv på axeln lite och skriva att jag är en synnerligt omtänksam flickvän (det är väl lika bra att vara lite självgod). Jag har just överraskat min pojkvän. I tider av flytt och extemt mycket planering kände jag för att hitta på något skoj (eller sköj som jag alltför ofta säger). Visserligen har det den senaste tiden blivit både bio och Gröna Lund, men va fan - jag började bli lite rastlös. Dessutom kände jag mig lite smått nyrik. Lika bra att spendera, änna.

Alla som har följt bloggen, eller åtminstone läser några inlägg lite då och då (man ska inte ha för höga tankar om sig själv), vet min absoluta hängivenhet för fotboll. Ibland frodas det dock lite  andra tankar här hemma. Några gånger per år händer det nämligen att en annan sport gör sig påmind. Visserligen högst selektivt, det vill säga när det närmar sig slutspel, men likväl ligger den där latent och kliar. Vi pratar om ishockey. Som av en slump visade det sig också att (aporna....eh...)Djurgården tar emot glada goa Frölunda Indians på Hovet nu på lördag. Eftersom jag vet att min kille (av någon anledning) dessutom följer Frölundas resultat nästan slaviskt men aldrig sett på en ishockeymatch live- tänkte jag att det kunde vara en finfin överraskning.

Som den goda flickvän jag är har jag just överlämnat två biljetter till DIF-Frölunda på lördag klockan 16.00 Självklart ska jag själv med. Självklart på sittplatser reserverade för bortasupportrar. Självklart hinner vi i god tid hem till fotbollsmatchen Sverige-Portugal. Vem har sagt att jag inte tänker?

Jag tror nog att jag kan få till frukost på sängen imorgon....

Jag har mina knep. 

Jag har tidigare konstaterat att denna stad inte är särskilt full med kändisar. Eller, det är den kanske - men jag är antaligen för blind, döv och korkad för att upptäcka någon. Sen finns det väl bättre saker att koncentrera sig på också. MEN. Som av en slump stötte jag idag på Lolo Carter på Konsum Östermalmstorg. Jag förundrades över att en vettig människa överhuvudtraget handlar 5 kassar mat på Konsum (för det är rena rånet!) - och så ser jag att det är självaste Lolo tillsammans en man med långt blont hår (tänk Charlie Hunnam med långt bakåtkammat hår och lite skägg). Intressant att hon köpte så mycket. Såg inte allt vad det var, men.... två krukor med blommor såg jag allt. Trodde allt var hemmaodlat hemma hos Lolo, jag menar Äntligen Hemma och allt.

Om vi lägger Lolo till listan kan vi konstatera att jag under ett år sett tre kändisar: Musse, Lolo och Mona Sahlin. Det är inga A-list direkt.

Om det ens var Lolo jag såg. Jag stirrade på henne i ett par minuter, för att försäkra mig. Och, nästan säker är jag allt.

Men..... sen är jag som sagt inte särskilt bra på kändisar.

Jag har just kommit fram till att jag är ganska lättflörtad. Det är inte så svårt för mig att få en bra start på dagen. Det är relativt simpelt att göra mig lycklig på morgonen - det är bara att duka upp en lyxig frukost. Jo, jag vet. Jag känner mig lite tjock när jag läser dom där raderna, men det är ett faktum.

Dagen började med ett riktigt gott bröd med salami. Det fanns också apelsinjuice och flingor (!) till filen. Det är fan som att bo på hotell. Som en liten mini-buffe här hemma.  Att man kan bli så lycklig för så lite....

Jag sitter här helt slutkörd i sängen. Lite smått apatisk. Fan att det ska vara så ansträngande att jobba.Jag måste erkänna att jag känner mig ytterst klen som ens skriver de där ovanstående raderna - en vuxen kvinna som jag borde inte klaga över ett heltidsjobb för faen. 22 år änna, då ska man vara frisk och hurtig och allt sånt där. Well, det går inget vidare nu. Jag har 8 post-it-lappar (vad annars?) fulla med akuta saker som väntar på mig imorgon - och bara det ger mig hjärtklappning modell större. Lite andnöd också.

Som om stressen inte vore nog - så har jag ett par personer på jobbet som inte direkt förbättrar min arbetssituation. Av någon anledning drar vi inte jämnt - och jag sitter där och stör mig en massa. Nu är dom visserligen bara timanställda och finns på jobbet för att ta sig an en lättare arbetsuppgift - men deras nasala röster stör mig i mitt arbete. Jag kanske är extra känslig (eller bara en idiot) men jag har så svårt att koncentrera mig. Sen finns det väl ett par extrema åsikter hos dessa personer som inte riktigt passar ihop med mig. Det i kombination med en überhurtig attityd (så som om programledarna i ring-in-programmen på TV parade sig med en duracellkanin) och en viss slackerattityd ger en ytterst svårsmält cocktail.

Jag måste bli av med den där aggressionen som byggs upp på något sätt.

Jag tror jag vet exakt hur det skall gå till:

När man får sådana här kvitton där det står att man köpt två stycken "stammisöl" då känns det som att assimileringen till stockholmare har gått för långt....

Vardagslyx är att sluta jobbet och veta att man har råd att (för en gångs skull) äta middag ute. Vardagslyx är också att unna sig vad som måste vara Stockholms bästa pasta på resturang/café  Runt Hörnet .Den där pastan fylld med nötfärs och mozzarella, med oliv och pestopasta är som en liten del av himlen. Det är ett faktum.

Vardagslyx är definitivt att sitta på blåvittpuben Kleins i gamla stan - och höra  blåvittlåtarna bara pumpa ut ur stereon på högsta volym. Precis i den studen känns det inte som att man är i exil - det känns som att man är bland vänner.

Vardagslyx är det även när man får sitta och njuta av en ypperligt bra fotbollsmatch. Riktigt hög klass. För en gångs skull. Första halvlek var underbar att se. Blåvitt  spelade bra idag, och det är sådana stunder som värmer lite extra. Underbart att sänka dom där två kalla ölen också. Även om det bara är en måndag.

Imorgon går jag med lätta steg mot jobbet. Lätta, fjäderlätta, steg eftersom Blåvitt vann över Hammarby. Inte med ett mål, utan med två. 2-0 mot Hammarby - solklar vinst, absolut.  Det värmer i hjärtat. Fy fan vad underbart! Jag ska bara le sådär överlägeset imorgon - för att rub it in. Det är jag värd. Det är i sådana lägen som det faktiskt är roligt att bo i Stockholm.....