Det är bara två veckor kvar till jul. Två ynka veckor (lite drygt) innan jag kommer hem till fina Göteborg, till familj och vänner. Wonderful. Fuckin' great. Om två veckor (eller tre för att vara mer exakt) är det också nyår. Just det. Frågan är likadan som alltid: vad sjutton händer det här året? Det har varit hemmafester med sjuk spya från en i princip medvetslös kompis (oh my... aldrig mer!), det har varit nyårsfirande i en bil på väg mot Trollhättan (busstorget vid tolvslaget var faktiskt trevligt). Det har varit mysigt tjöt med kompisar. 

När vi då ändå är inne på det där med nyår, så kommer den ständiga funderingen smygande: vad ska man ha på sig? Jag vet att jag nojar alldeles för tidigt nu men jag har alltid lika svårt att bestämma mig (klänning eller jeans, klänning eller jeans...). I år är min hetaste önskan att mina fötter skärper till sig så till den grad att jag kan få på mig ett par snygga skor!

Eftersom mina fötter (eller hela jag) har en sådan defekt att jag omöjligt kan gå i höga skor - så blir nyår alltid lite tråkigare. Man ser ju snyggare ut i höga klackar (det är bara att konstatera) - och har man desstutom en två meter lång pojkvän så behöver man all hjälp man kan få.

Kolla på dom här!

Hur fint vore inte det då? Det är främst dom lila som spökar i mitt huvud.

Jag har en fin svart klänning här hemma som verkligen skulle passa till dom där.

Till den egentliga frågan med hela det här inlägget: Hur realistiskt är det att lära sig gå i höga klackar fram tills nyår. Egentligen? Om man ska vara sådär superseriös alltså. Inget mes. Bör man sova med skorna på för att riktigt vänja sig, eller är det att gå över gränsen? Det borde väl rimligtvis bli svårare när man hinkat lite öl också? Kanske borde man provtesta skiten innan nyår?

Minsta möjliga var det som stod på schemat idag. Och det tycker jag att vi lyckades riktigt bra med! Eftersom E kom hem med snuskigt mycket tax-free godis från kryssningen igår (som han handlade när han var packad), så har väl en del Polly slunkit ner i magsäcken. Dock inte sådär överdrivet mycket, så där är man lite nöjd med sig själv (som ni märker så har jag ganska låga krav på mig själv).

Har varit en riktigt mysig söndag annars. Bara ligga och mysa och slötitta lite på tv:n. Det har ju varit en del skidor på tv (liksom det var igår....) och curling också.. Och nu.... fotboll. Märks det vilket intresse man har eller?

Får se om man orkar gå ut. Man kanske borde ta sig samman? Det är visserligen übermörkt och då vet man att alla kickerstjejer i Kista kommer fram.  Men med tanke på att jag chillar med en två meter lång kille så är jag rätt så safe.

Min bättre hälft är hemma från kryssningen nu. Ganska askgrå faktiskt - tydligen var han en av dom som festat hårdast och som gått och lagt sig senast. Klockan 6 på morgonen för att vara exakt. Sen började dom om klockan 12 idag (lördag). Låter som dom haft jävligt roligt dock. Nästan så man längtar tills den där jobbresan till Paris som kommer ske i vår. Lär bli en hel del öl för mig med då. Jag har ju mitt rykte att leva upp till, om man säger så. Det är mycket som står på spel.

Exakt hur sliten han är, det kan man bara spekulera i, men för fem minuter sedan hände något som jag fick kramp i  magen över. Av skratt alltså.

Jag hör hur han ropar från sovrummet, eller rättare sagt han pratar i sömnen med sig själv, låter som han diskuterar något. Det brukar aldrig hända så jag tror ju såklart att han är vaken för han verkar ganska vettig (bortsett från det faktum att han alltså pratar med sig själv).

 När jag kommer in i rummet händer följande:

E: Vad ska vi göra med routern?!

M: Va? vilken router?

E: Den trådlösa, jag måste konfiguera den

M: Menar du VÅR trådlösa som finns i vardagsrummet?

E: Nej (suckar irriterat). den på jobbet. Jag måste ordna den nu och jag har lite frågor till dig.

M:  Okej, du tror inte vi kan ordna det imorgon eller på måndag när du jobbar?

E: Nej, det går inte

E: Jag måste veta av dig hur den ska konfigueras och vilken ipadress den har!

M: Men älskling kan vi inte ta det imorgon istället? Det är sent

(Här kryper jag upp till honom och pussar honom på pannan för att lugna ner honom - men han verkar sur och än mer irriterad).

E: Jag hade velat få klart det nu så jag hade kunnat gå och lägga mig och sova! Jag är trött! Jag är jättetrött!

(notera att han här redan ligger i sängen och har sovit i minst 45 minuter). 

M: Men älskling, jag kan inget om det där med ipadresser, det vet du ju. Jag vet inte hur man får fram det där.

E: Men routern måste ordnas

M: Jo, men det är lördagskväll och du ligger i sängen och sover

E: Ah, okej...

M; Vi tar det tidigt imorgon, eller på måndag när du faktiskt jobbar, Okej?

E: Okej.

Haha! Jag skrattar forfarande.

Jag vet inte om han var vaken - det verkar otroligt - men samtidigt så pratade han så jäkla verkligt. Han var helt hundra på att han var på jobbet.

Det känns ändå lite oroväckande....

Han kanske inte borde jobba så många mer övertidstimmar. 

Just precis nu fick jag en flashback från hur en lördagmorgon kunde vara när jag var liten. Poff sa det, och så kom den där känslan över mig.

Som liten var det mer regel än undantag att lördagsmorgonen under vintern spenderades uppkrypen i den röda skinnskoffan med ett fluffigt täcke, raggsockor och pyjamas. På tv visades skidor - alpint, längdskidor eller skidskytte - och hela familjen var samlad. Det var lyxfrukost med gott bröd, apelsinjuice och ibland gröt. Tänk er bullrande skratt och nybryggt kaffe. En "hårding" (det vill säga ett knäckebröd) med ost var också viktigt att trycka i sig. För känslans skull. Det var en traditionell Olsson'sk tradition. Ja, sen skilde sig mamma och pappa och tradtionen var inte lika traditionell längre. Den upprätthölls visserligen ett tag, främst på mammas sida, för när pappa träffade den där skat... bitch... eh... sin sambo så ja - då var sport (och främst skidor) inte längre ett välkommet inslag på lördagsmorgnarna. Då var den lyckliga eran över.

Nu när jag själv flyttat hemmifrån känner jag hur den där traditionen pockar på uppmärksamhet. Jag har nyligen invigt min pojkvän i traditionen och tack och lov visar han lite förståelse.

Ibland krävs det inte så mycket för att uppnå total lycka.

Lite skidor på tv:n

En soffa och ett fluffigt täcke

Ett glas apelsinjuice

En mugg med te

Två hårdingar med ost

En tallrik med risgrynsgröt

Det räcker så.

Tanken var att jag snart skulle lägga mig i sängen, läsa lite och kanske ta ett glas vin. Ni vet en fin avslutning på kvällen helt enkelt. Varva ner ett varv till så att säga. Pusta ut. Det kommer inte gå. Det är bara att konstatera. Som vanligt får mina grannar (läs min högra granne) för sig att det precis just nu är ett ypperligt tillfälle att dra på lite musik. Oh nej, inte sådan där ljuv Mozart eller annan klassisk musik (eller ljuv vet jag inte om den är, men det finns värre musiksmaker om man säger så). Nej det som spelas består nästan enbart av dunkande bas. Dunk-dunk-dunk-du-du-dunk låter det. Och ibland lite pipande också. Piiip-pi-piipiip-pip.

Exakt varför dom har musik på, det vågar jag inte spekulera i. Men med tanke på att dom redan har spelat piano klockan 12 en tisdagsnatt, så vette fasen hur deras mentala status ser ut.

Va fan! Kan dom inte ha sex lite sådär högt eller något? Som normala grannar har. 

Fredag igen. Sedär jag. Wonderful.

Det är visserligen en fredag inte lik dom vanliga eftersom jag för tillfället är relativt ensam. E befinner sig ute på "kryssning" på Östersjön med jobbet. Det är väl mer en julresa, aka ett extremt fyllslag som ska utspelas där ikväll om jag känner han rätt. Blir otroligt spännande att se vilken färgnyans han kommer att ha imorgon kväll när den förlorade sonen återvänder-. Jag tippar på askgrå. Granit så att säga. Eller spökvit, en riktig lågoddsare det med.

Jag själv tar det mest lungt just ju. Det går inte göra så mycket annat efter jobbveckan. Jävla övertidstimmar, jag är för klen för att klara sådant, okej? Från och med nu ska jag bara jobba 40 timmar per vecka. Punkt.

Ska leta fram en bra whiskey, slötitta lite på tv och bara mysa. Inga högt flygande planer alltså. Det är väl det som kallas egentid antar jag- om man vill vara lite mer positiv. Behövs för att ett förhållande skall växa, yada yada.

Förresten: om någon ser en två meter lång man springa omkring på en färja mot Åland i förd en skrynklig skjorta (antagligen felknäppt), utförandes en extremt udda dans, mer känd som "arm-viftar-dansen", just let me know. Han kan vara i stor behov av psykisk vård...

Hur vet man att man har en underbar pojkvän?

Ett exempel på det är när man kommer hem sent en torsdag efter att återigen ha jobbat över i ett par timmar (6 timmar på två dagar) och man ser ett litet paket ligga och vänta på en. I paketet ligger ett par silvriga och röda örhängen. När man frågar hur det kommer sig att man får ett paket bara sådär, så svarar pojkvännen ifråga att det är "för att det är torsdag" (vilket betyder: för ingen speciell anledning alls). När det visar sig att samma pojkvän har stått en lång stund i affären och valt de örhängen som han tyckte var snyggast -  ja det värmer som satan. Det är sådant som gör mig alldeles varm om hjärtat.

 Inte bara för att det är smycken som jag är lite smått beroende av - utan för den där spontana tanken.

För övrigt är jag mest trött. Det känns som att jag ärligt talat stuntar i de där jävla avtalen för 2009. Jag orkar inte jobba över mer. Men jag vet att jag har över 2,5 timmar kvar, och extremt mycket annat att göra imorgon. Göra nytt budgetunderlag, göra nytt fakturaunderlag, föra in de 21 offerterna i listorna, betala den stora högen med räkningar, boka transport, göra fakturorna och skicka iväg dom..... och så ja, alla 30 avtal på det.

Men jag vet att när det är som tyngst så kan jag bara titta på örhängena och känna mig lite, lite gladare..... 

Jag måste säga att det svider lite ändå...

Men vid närmare eftertanke så klarar vi oss

Vi har resurser som är fan så mycket bättre än så, det har vi bevisat

Vi har en sportchef som tänker långsiktigt

Vi har  under två säsonger upplevt ett Sm guld, två finaler i Svenska Cupen varav en som gav guld, samt ett fint guld i Super-Cupen. Det säger väl allt?

Men ändå, det svider litegrand.

Han sålde sin själ....