Är det inte så det heter? Krasslig? Jo, precis så känner jag mig. Trevlig fredag änna. Huvudet är segt, kroppen är kall, ögonen rinner (nej - jag vet- linser är ingen bra idé at the moment), näsan rinner. Helt tjockt och täppt och jävligt överallt. Vattenfall deluxe. Jättetrevligt. Verkligen. Sexigt som fan.

Sitter uppkrupen i soffan och inser att jag  antagligen kommer vara ganska däckad imorgon. På alla hjärtans dag. Lär ju inte bli några mysiga stunder med E när man riskerar att smitta honom med någonting värre än resterna från Tjernobyl. Känner verkligen inte för det här. Jag har inte tid, vill inte. Ni förstår, jag känner för att göra något annat i helgen, gå ut ta några öl - dansa lite. Partey liksom. Testa på något nytt ställe. Ni vet, det där som man (läs jag) brukar fundera på när jag är krasslig, svag och ytterst sårbar.

 Det stavas förändring.

Men det kan jag väl glömma nu.

Jag återgår till att tycka synd om mig själv - för förkylningen lär eskalera.

Det är ju en sysselsättning jag är ganska bra på.

Vi kan väl lika gärna starta dagen på ett bra sätt?