Under mina glasdagar (visserligen lite patetiskt att kalla 14 års-åldern för sin ultimata glansålder kanske...) så var jag ganska ofta VIP. Ja, på alla de resor man gjorde varje år som inkluderade 1) min mamma, 2) resa till ett Friidrottsevent (EM/VM), så blev man behandlad som en riktig VIP. Accrediteringskorten gav dig extra fördelar - gratis dricka, egen chaufför, snittar, tilltugg, träffar med världsstjärnor (var där och fick autograf när Klüft blev vann Junior-VM på Jamaica, sprang fram till Ludmilla när hon just vunnit guld i häckloppet i Athen,- ända fram till prispodiet-, för att ge några lysande exempel). På Jamaica blev man inte bara VIP, utan VVIP. En grad upp. Vi snackar top of the fucking line.

Numera är det sorgligt att konstatera att enda gången jag är VIP är på Adlibris bokrea. Ni hör ju hur det låter.

Adlibris BOKREA. Herregud.

Det känns som att allt bara gått utför från 14-års ålder. Verkligen.

Ska strax iväg till läkaren. Är nervös som satan.

Har sovit lite halv-dåligt under natten. Hemskt, hemskt.

Måste det bara bli bra resultat.

Fan.