Vilken dag. Strålande sol o 30 grader. Jag har äntligen brett ut min ifkfilt mitt i berzelipark. Här ska jag ligga en lång stund o bara vila.

Ser att det idag på den ärofyllda nationaldagen sker en Medborgarcermoni Blå Hallen i Stadshuset: "en tillställning som all nyblivna stockholmare fått en inbjudan till" (Läs mer här)

Jag sitter fortfarande här och väntar på min inbjudan.

Ni pissar på mig Stockholm! Alla ni i stadshuset, ni skiter i mig eller hur?

Erkänn! Det är bara för att jag är från Göteborg? Eller hur?

... Varför har TV4 så usla sportsändningar att man utvecklar en kraftig huvudvärk? Ska det fortsätta såhär så blir det ett ångestframkallande EM, nej vänta inte bara det - Det blir olidligt. Hur många reportage om kor och bjällror kan man klara av? Hur många meningslösa intervjuer med Ekwall? Hur många "analyser" (haha...) av Hedman klarar man av innan man blir fysiskt sjuk?

Jag tippar på under tio.

Sitter här i ett kokhett rum (okej, "lägenhet") och försöker att inte störa mig alltför mycket på de individer som bestämde sig för att ha en grillstund precis utanför mitt fönster. Känns något orättvist att bli pissed över detta faktum, främst för att jag är ett big fan av grillfester. Kött och öl, ni menar att det inte skulle passa mig? Eh, va? Dessutom verkar de faktiskt ha relativt roligt, även utan en gitarr. Extra pluspoäng på det.Äsch jag antar att min gnällighet á la 70-åriga tanter på bussen börjar kicka in nu. Som en enda lång bakfylla. Fast, på något sätt trevligare.

I vilket fall som helst så har jag börjat fundera. Det blir så när man är trött, och när man inte riktigt känner för att sova. Inte än. Jag har börjat fundera över det där med vänner. Kompisar, amigos....ja, där någonstans tog väl språkkunskaperna slut. Jag ska inte skyta med att jag har haft världens största umgängeskrets back in the days (läs 34 kompisar man ser i skolan och "caffe-lattar" med) men detta har resulterat i att de vänner som jag har istället blivit riktigt tajta. Vi behöver inte alltid ses, vi behöver inte alltid ringas vid (även om vi gör det ändå), vi vet att vi finns där.

Eller, jag trodde det i alla fall.

Det visar sig när jag tänker efter att jag faktiskt har varit involverad i en del kompis-förhållanden som inte har varit särskilt, hrm, hälsosamma. Inte så att dom langade crack till mig och söp mig under bordet (på ett sätt hade väl det kanske varit roligare...) men, det har varit förhållanden baserade på endast en persons vilkor. Och tro mig, det var inte mina. Inte en enda gång. Det som är mest synd är att jag aldrig såg det. Små signaler hela tiden, små saker som man inte tänker på, men som finns där. Avundsjuka, att aldrig ta mina känslor på allvar, att aldrig lyssna, i förlängningen - att aldrig förstå. Att aldrig be mig om hjälp, utan gå till utomstående folk på nätet med sina problem. Vad sänder det för signaler till mig? Att inte respektera mig och mina beslut, att inte stötta mig när jag som mest behövde det.

Nu ska jag vänligt men bestämt undgå att gå in på alltför många detaljer. Det är fortfarande lite av ett känsligt kapitel, mycket av det där. Det blev aldrig avslutat på det sätt som jag önskade. Jag orkade inte med det. Helt ärligt. Jag vet att det inte är någon idé att dra det längre, men det känns illa att jag blev syndabock för något som i grund och botten inte var (eller är) mitt fel. Men jag antar att det likväl är en konsekvens av att folk inte lyssnar på mig. Har en kompis som kommer hem från ett annat land förresten, - lite av samma visa där. Banka-huvudet-i-väggen. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag orkar det där. Seriöst. Jag orkar inte sätta ner foten en gång till.

Vi får väl se hur långt jag orkar denna gången....

Well, tack till dom som finns där. Såklart har jag mer guldkorn än bitar av skit på min sandstrand (vilken otroligt horribel liknelse!) Ni överväger självklart allt annat. Ni vet vilka ni är, och ni vet vad ni betyder.

M, det blir poolparty på onsdag! Bara så du vet.

Cheers

Ja fan. Jobbveckan är slut. Helgen är här. Det är i princip fredag idag. Livet är underbart. Det är sol, det är varmt, det är helg. Jag har min plan för helgen klar redan. Utarbetad in i det minsta. Detaljstuderad. Den startas med ett glas kallt vin, vitt bröd och pastasallad idag. Imorgon blir det bad vid en sjö (eller hav, eller vad som nu finns här uppe...). Med andra ord: jag tar en random sjö och hoppas på det bästa, (det är väl knappast något som slår pappas pool eller stamsjön anyway). På lördag är det übershopping inför Bulgarien. Verkligen über. I-n-s-a-n-e. Jag har panikmycket som måste köpas in. Det får bli en tur i stan liknande den gamla tanter gör när dom ser att det är rea på tvättmedel på ICA - dvs i full panik. Sen börjar fotbollsvm (jag längtar...), så fotboll på någon storbildsskärm (utomhus förhoppningsvis) med tillhörande öl borde få mina ömmande fötter och tunna plånbok att andas ut.

Vet ni vad? 

 Hittade en kopia på vägen hem från jobbet. Runt Östermalmstorg (okej, dåligt lokalsinne, det var nog en bit ifrån...). Trodde bara man hade äkta saker här upp i Stockholm?

Tydligen inte...  

"Varför är hon naken, tanten?"

"du förstår att hon blev sjuker, hon fick feber, så bry dig inte om det du"

Den är fanimej lika rolig varje gång. Top notch, som man säger här uppe. Bra start på dagen, nu blir det jobb. Hepp,hepp!

När jag dök upp på jobbet i morse såg jag två stora buntar med visitkort. Visitkort med mitt namn på. Av någon underlig anledning blir jag så glad av det där. En liten papperslapp med namn, telefonnummer och mail kanske inte verkar så storslaget. Det är inte ens miljömärkt. Faktum är väl att de flesta har ett numera. Men, det har alltid varit en barndomsdröm. Javesst. Hur konstigt det än må vara, så minns jag när jag som liten satt flera timmar framför datorn och pillade med mitt "visitkort". Jag minns på datakunskapen i skolan hur förväntansfull jag kände mig inför att få ett på riktigt. Jag har alltid sagt att när jag är färdiutbildad, när jag väl har min fil.kand i kriminologi, då fan ska jag trycka egna visitkort. Bling-bling-visitkort. Nu behövs inte det, för nu ligger mina alldeles egna där och väntar på mig. Lycka.

Nu kan jag flasha mitt visitkort som alla kostymklädda affärsmän på lunch vid Stureplan med en tomat och basilika bruschetta i ena handen och ett glas med dompa i den andra. Vet inte om det ska kallas status... men det är väl åtminstone vuxenpoäng om nått?

Klockan är kvart i åtta och äntligen är jag hemma från jobbet. Herregud! Vems ide var det att gå till Tanto igår? Jag är glad att jag överlevde den här dagen. Ingenting fungerade riktigt idag, allt blir lite .... sämre? Så här seg har jag inte varit på länge.

Beviset för det? Ja.. när jag satt på bussen kom jag på att jag glömt ta mina mediciner. Inte bra. Inte bra alls. I princip en katastrof. Hoppade av bussen, tänkte va fan.... jag tar vilken buss som helst tillbaka. Bara jag slipper alla förskolebarn. Inte bra. Inte bra alls. Bussen svängde inte av vägen, nej nej, tvärtom. Detta resulterade i att jag hamnade ute i ödemarken, eller ja, vid Nacka Forum. Totalt fel håll. Kraftigt försenad till jobbet. 

Jag blir så trött på mig själv ibland.

Vet ni vad som hade varit guld just nu? Ett badkar. Bara kunna krypa ner, med mina jordgubbssaker från Body Shop, massa bubblor, lite vin...ja. Det hade inte känts dumt alls. Andra alternativet hade varit att E var här, så hade han kunnat massera mig lite. Det mina damer och herrar, hade verkligen inte heller varit fel. No,no,no.

Det närmaste jag kommer i den stilen är att laga mat till mig själv och försöka  pigga upp mig med mitt nya nagellack. Jag sitter vid datorn 24/7 och ser ner på mina tråkiga och ytterst ångestframkallande naglar. Är smått hoppfull och tror att det blir mycket roligare att jobba om jag istället har snygga naglar (i detta fall färg nr 123 från Depend, kraftigt rosa)....

Någon form av kraftig psykologisk effekt hoppas jag på.  Man kan väl alltid hoppas...

Cheers.