Jag hade tänkt skriva ett inlägg om min nervositet. Den nervositet som infann sig (som vanligt) klockan 07.00 imorse. Direkt efter det att väckarklockan ringde, och ögonen öppnades, var den på plats. Punktlig som alltid. En nervositet som visar att det är något stort på gång. En nervositet som visar att jag fortfarande fungerar som jag ska. En nervositet som just idag visar att det är Blåvittmatch.

Jag hade tänkt skriva om det största tifot i mannaminne, och om hur sugen jag var att gå med i Blåvittmarchen från Valand. Jag hade tänkt skriva om uppladdningen innan matchen. Om att det för en gång skull blev middag ute på resturang, och om den otroligt goda hamburgertallriken. Jag hade tänkt skiva mer ingående om det faktum om att vi struntade i O'learys Slussen (jävla otrevliga jävlar) till fördel för blåvittpuben Kliens. Back to Basic, med en kall öl i handen. Precis som i fornstora dar.

Men allt det där spelar ingen roll nu. Allt det där har förlorat sin mening.

Just nu är läget så otroligt hopplöst. Jag hade innan matchen mot GAIS fortfarande hoppet, hoppet om ett guld - eller åtminstone en bra placering i årets Allsvenska. Det ville inte riktigt överge mig. Nu är det borta. Nu är det över. Nu är det slut. Nu är höst-ångesten här. Förlust mot GAIS, första förlusten på 16 år. 16 å-r. 16 fucking jävla år! Inte ett, inte två, 16! Halva min  fucking livstid. Med 0-1. Varken mer eller mindre. Ett skitet mål i fel nät, och sen är sagan över.

På nått sett vet jag inte riktigt. Det jag känner kan knappast beskrivas som besvikelse. Jag är mest tom. Det ekar. Jag vet hur det kommer bli på jobbet imorgon. Det blir inte roligt. När jag tänker efter är det som gör mig mest besviken är inte spelet, och inte heller spelidén. Det som gör så förtvivlat ont att se är bristen på vilja - och den totala bristen på självförtroende. Hela tiden samma bortförklaring till fiaskon. Vi hörde det mot Örebro och mot Norrköping, den stavas "brist på självförtroende" och upprepas som ett mantra. Så har det låtit hela säsongen.

Min fråga till er Blåvitt:

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende om man startat säsongen som regerande Svenska Mästare?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man detta år redan har vunnit Supercupen?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man har spelat ute i Europa, och dessutom gjort det jävligt bra?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man återigen är i final i Svenska Cupen?

 Sluta upp med bortförklaringarna nu, Blåvitt! Ta tag i problemen istället. Börja visa lite hjärta nu!

Sitter här på Kleins i stockholm och ser på blåvitt mot gais. Inte ens ölen kan få det att se bra ut.