Sådär jag. Mötet med banken avklarat tidigt i morse. Det gick faktiskt strålande. Oväntat bra, jag menar: man är alltid lite skeptisk till bankmänniskor överlag. Inbillad känsla av att dom alltid vill lura en. Som bilförsäljare ungefär. Eller andra myndighetspersoner, för att inte tala om Polisen (oj,oj,oj). Och min plastmamma jobbar på bank, så jag om någon borde veta. Resultatet av mötet var över förväntan: fick ett lånelöfte på 100 000 000. En miljon svenska riksdaler. En miljon enkronor. Eller två miljoner femtioöringar (fast dom ska ju snart försvinna helt, så det vore en ytterst dum valör ). Helt ofattbart. Så nu tittar vi på lägenheter för fullt. Känns lite annorlunda.  Känns på ett sätt som om allt snurrar alldeles för snabbt. Men det kanske bara är så vuxenlivet är. Som en stor fylla. Eller ett rus på koks. Inte för att jag har testat, men, ja. Jag har bra fantasi. Eller så har jag läst snabba cash alldeles för noga - snöat in på det så att säga (hoho, ett knarkskämt!).

 Kanske man ska titta på andrahand? Nej, jag vet inte. Det snurrar bara runt i huvudet just nu. Schwoss, schwoss, låter det. Som en berg-och-dalbana. Såsom livet är ibland. Som en liten mini-Balder (på Liseberg ni vet). Fast äckligare, med fler tunnlar. Och sen kan man inte stiga av heller, utan man måste åka minst fem varv. Fast det är gratis i alla fall, och man slipper åkband...

Yey, jag tror jag avslutar detta inlägg. Man får så många konstiga tankar ibland. Lika bra att sluta då. Lean back. Nu ska jag se tillbaka på denna dag, njuta av att vi fick ett lånelöfte, njuta av min stund i solen idag - i en park med bok,vindruvor och iste. Jag rullar in mig i mitt täcke och somnar.

Over and Out

Peace!