Ibland blir man bara så trött:

... Trött över det faktum att en begynnande ögoninflamation stoppade mig från att se Elfsborg - IFK på O'learys med tillhörande öl, just när man var som mest sugen

...Trött över att man spiller kaffe över sina helt rena kläder

...Trött över det faktum att Blåvitt förlorade mot just nämnda lag med 3-0

...Trött på att disken inte diskar sig själv

...Trött på att jag tappade hela mobilen i ett glas med cola, vilket resulterar i klart försämrad funktion (läs: helt värdelös)

...Trött på att jag återigen har struntat i plugget

...Trött på att jag antagligen inte har något sommarjobb

...Trött på att jag är i Stockholm

...Trött på att TV4 är usla på sport

...Trött på att Dexter (säsong 3) aldrig finns att tillgå

...Trött över att Tv4:s "Grej of the day" i Fotbolls Måndag blev "den utspelningen av mästarna som skedde på Borås Arena". Så hade dom aldrig sagt om AIK/DIF/Bajen varit Regerande Svenska Mästare.

...Trött på det mesta med andra ord...

Nej. Va fan. Nu taggar vi upp!

"När du är som alla andra vet

sliten, stel och slö

och ligger dränkt med samma gamla smet

lägg dig ner och dö

har du just nu skrivit ditt avskedsbrev

och allt upp och ner

och livet känns precis som en gatusten

res dig upp och lev..."

Min vecka ser ut som följer.

[x]Fotboll; Elfsborg - IFK kl. 20.00 (TV)

[ ]Hem till Göteborg

[ ]Födelsedag, 22 år

[ ]Grillmiddag, fest för mig

[ ] Träffa M för Sushi 

[ ] Fest på O'learys (heldag)

[ ] Heja på Göteborgsvarvet/Lilla göteborgsvarvet (Heja H och F!)

[ ] Klippning (äntligen...)

[ ] Konfirmation i Asås (tyvärr...)

Det finns ju vissa höjdpunkter. Helt klart. Även om mitt liv kan klassas som relativt fattigt i jämförelse med många andras. Ingen champange och röda rosor direkt. Living the life, mnja, inte direkt. Men hey...

I ärlighetens namn känner jag mig dock ganska gravt schizofren. Lite smått ambivalent. Orkar verkligen inte röra på mig. Orkar inte ta mig upp ur sängen. Orkar inte gå till skolan. Men, samtidigt vill jag göra det. För då vet jag att tiden åtminstone rör på sig. (Åh, jag är schizo, tja-la-la-la)

Skitsamma. Det är bara att tugga taggtråd, bita i det sura äpplet, eh...eller valfri annan klyscha. Jag får ta mig i kragen helt enkelt.

Jag blir så trött på mig själv ibland.

Jag vet inte vad det är med mig. Vet inte vad det som har hänt den sista tiden. Hela jag är som en jäkla berg-och-dalbana. Lisebergs Balder deluxe edition. Och nej, hormoner kan spöka ibland - men det är inte så det känns nu. Ibland är jag glad, ibland deppad utan minsta synbar anledning, men jag vet att det med säkerhet inte har med någon förändrad nivå av hormoner i kroppen att göra. Jag känner min kropp. Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig, och inte heller har jag kännt för att gå till skolan. Jag har bara suttit där på sängkanten och stirrat i en halvtimma - vilket gör att jag kommit försent tre dagar i rad. Jag vet inte vad det är. Det är något som inte känns bra. Tveksamt. Obekvämt. Ohållbart. Likadant nu i helgen, när jag var ute. Blir så osäker på mig själv ibland. Blir så plågsamt självmedveten. Jag hatar det. Varför är det så? Vafan, det är mig vi snackar om. Jag har självförtroende, jag har självkänsla - men ändå är det vissa studer där allt bara rasar. På ett såntdär plågsamt sätt.  I stället för att bara skita i allt och köra på, istället för att vara säker så står man där likförbannat och bara funderar över om det man har på sig verkligen funkar. Om man är så jävla rolig egentligen. Om inte folk bara är med en för att dom måste. Pistol - mot-huvudet-lojalitet. Om man inte bara är en börda för hela det svenska samhället (okej, det där var kanske att dra det lite för långt...) 

Jag vet inte vad det beror på. Tror att jag mest längtar hem. Börjar nästan gråta när jag tänker på Göteborg. Är Stockholm verkligen för mig?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill hem. Jag får hoppas att allt blir lite, lite bättre då. Att jag stabiliseras något. Att jag inte flyr. Eller att den där känslan bara försvinner. Som solen gör i Solna. Typ.

 Ja. Klockan är 01,50. Jag borde sova. Men kan inte.

Whiskey bör fungera. Det gör det alltid. Någorlunda bra.. 

Ibland blir man så irriterad.

Det har ganska länge funnits en form av "debatt" på den blåvita läktaren i både fysisk form (a.k.a direkt på Ullevi's läktare) men kanske framförallt på diverse forum på internet. Bakom skärmen, så att säga. Debatten rör huruvida tjejer är välkomna på klacksektionen (oh my...). Denna debatt är för mig så otroligt idiotisk och fulllkomligt intetsägande att den egentligen inte ens bör kommenteras. Det borde få samma behandling som tsunamibanden - d.v.s tystas ner. Förmultna i det tysta. Det är, för att censurera alla svordomar, riktigt patetiskt att läsa. Man blir ju för fan mörkrädd. För min egen skull känner jag att jag ändå bara måste nämna den (man måste ju få ventilera lite).

Den stora huvudfrågan är således om tjejer bör få vara på klackläktaren eftersom de antingen 1) bara tittar på killar och fnittrar, 2) står och sminkar sig och inte är intresserade av matchen och 3) inte skriker (eller hejar) överhuvudtaget.

Notera att detta gör alla tjejer. Debatten gäller inte ett förbättrat klackklimat överlag (tro mig, jag hade gärna sett en sådan diskussion eftersom klacken i nuläget är på nedgång trots UG:s alla försök...) utan debatten riktar sig mot ett specifikt kön: nämligen tjejer. Att det är tjejer som delvis försämrar klimatet i klacken.

Personligen gör det mig förbannad.

Jag är tjej. Jag har stått på den blåvita läktaren ända sedan jag var några månader gammal. Ja, då satt man såklart, benen var ju inte så stabila. Men, ni fattar poängen. Min mamma (oj, en tjej?) var klackledare för IFK Göteborg. Det finns i mitt blod. Mitt första ord var inte lampa - det var bå-itt. Jag har åkt genom hela Sverige för att stötta blåvitt. Jag har mer ångest än vad som är normalt när det är matchdag. Kort och gott: Jag är jävligt engagerad. Och :Ja jag sjunger.Jag skulle vilja påpeka att jag sjunger jävligt mycket mer än det flesta, och ja...jag har en tendens att skrika saker åt domaren/motspelare även när det är knäpptyst.

Jag förstår att folk kan bli irriterade över tjejer som inte skriker. Jag håller fullt med om att klacksektionen är en sjungande sektion. Jag har flera gånger "råkat" stöta till tjejer som inte är där för att se matchen. Demostrativt fått fejkade hostattacker av deras rökning så att de flyttar sig. Detta fenomen stör mig med. Fenomenet med att man totalt igonerar fotbollen. Men det som gör mig förbannad är att vi tjejer som faktiskt sjunger, som faktiskt tar blåvitt på allvar, som inte är där för att ragga (helvete, det är jag som fått min kille att gå på blåvitt och inte tvärtom) vi placeras i samma fack. Enbart på grund av det faktum att vi är tjejer. Enbart på grund av vårt kön.

Stora delar av debatten handlar om att tjejer inte har samma kapcitet som killar, och att de därför ska hålla käft. Seriöst? Gubbar, det är inte förmågan att frambringa basröst som är det väsentliga, det handlar om engagemang och vilja. Att peka på biologiska orsaker är som att skjuta sig själv i foten.

Ett förbättrat klimat i klacken beror inte på kön, det beror på individ. Det beror inte på basröst - det beror på vilja.

Det finns killar som inte sjunger, det finns äldre som inte sjunger. Ska ni gå på dom i rullstol också när ni ändå är igång?

Vad jag försöker säga är: Det finns problem med folk som inte sjunger i klacken, folk som inte är där för att stötta blåvitt på ett aktivit sätt - även om många av dessa är tjejer så är det en sak som ska vara jävligt klart: ALLA är inte tjejer. Det är individuella skillnader som avgör, inte könet. Tänk på det. För helvete.

Oh, nästa gång ni ser en tjej som skriker som fan och beter sig allmänt engagerat i den blåvita klacken. Så är det med stor sannolikhet jag. Har du nått att säga, så testa att komma fram. Men jag varnar dig, stör du mig mitt under matchen så skallar jag dig...

Cheers!