Hemma! Efter en underbar dag. Åh, så otroligt underbar.

Precis vad jag behövde, precis vad vi behövde.

En dag för bara han och jag, bara vi två. Tillsammans.

Jag återkommer imorgon med full styrka. Jodå.

Just nu ska jag bara njuta av det sista som återstår av dagen.

Imorgon återgår allt till det normala, han med jobb och jag med semester.

Just idag, just nu, är det dock bara vi två.

Nu ska jag stänga ner för dagen, måste lägga mig i tid.

E. har nämligen en väl planerad överraskning för mig imorgon.

Jag har ingen aning om var det är. Absolut ingen aning.

Han ska tydligen packa en hemlig väska till mig med, och vi blir borta hela dagen. Det är sånt här som gör mig lite rädd....

Mot Gävle! Äntligen Blåvitt, äntligen fotboll, och äntligen bortamatch! Det var alldeles för länge sen. Abstinensen var tydlig. Magsjukan var förträngd och ölen var nerpackad (fast extra vatten för min del, magsjukan var egentligen väl inte helt borta). Klockan 10.55 sharp rullade Swebus Express ut från Stockholms Centralstation med destination Gävle. 2 och en halv timma på buss. Skitsamma, det är bortamatch, laddingen är på topp.

Bussen rullade vidare upp mot landet, och utanför fönstret fanns det mest skog och åkrar. Visserligen sol utanför fönstret, men fortfarande samma trista skogar. För att inte somna öppnades ölen och startelvan diskuterades. Eventuella byten, förstärkningar och taktiska förändringar avhandlades också flitigt. Som vanligt, alltså.

Vi passerade Uppsala på väg upp. Min nästan-gamla-hemstad. Jag bodde ju där i en månad. I exakt de där vita husen som syns på bilden. Lite sorglig nostalgi där.

Framme i Gävle var vi när klockan var 13.10 För att fördriva tiden fram till 16.00, tog vi en spontanshopping (en ny bikini), en lunch och en kall öl. En riktigt kall öl. Mhm. Relativt liten små-stad den där staden Gävle. Men för en dag sådär så överlever man, nästan lite mysigt med. Ljungskile var värre, absolut. 16.00 exakt var det avspark på Strömvallen. Laddningen var på max.

Om matchen kan vi konstatera följande:

A) Robin Söder glöder! (0-1)

B) Den var inget vidare, speciellt inte i andra halvlek, hårsmån från x

C) Det var underbart väder

D) Abstinensen försvann

E) Gävle har sämre klack än Gnaget

F) TV4 är sämst i Sverige på "tv-sända" matcher, haha

Om klacken kan vi konstatera följande:

A) Aldrig någonsin har jag sett så mycket bönder som påstår sig gilla Blåvitt (det blir väl så bara man kommer över Sthlm och inte Änglarna Gbg är med)

B) Aldrig någonsin har jag sett så mycket bönder som påstår sig gilla Blåvitt som desutom inte kan den mest basala sången "Här är Änglarna" utan skriker "Vi är Änglarna"...

C)...Det är både patetiskt (men inte alltför, vi är alla änglar) och underhållande att se.

D) Att Nanne inte alls har varit på Iron Maiden

E) Att bond-humor fortfarande är lika roligt

F) Att blåvita kan bli fullast i Sverige

Underbar match, underbart att stå i klacken trots den tveksamma kvaliten. Skönt att se blåvitt lira igen. Helt enkelt en bra dag. Me Like.

Efter matchen yrade vi runt i Gävle, och försökte få tiden att gå fram till 20.10 Tåget rullade sakta hemmåt, och väl framme rusade vi in på Konsum och köpte middag. Var tvugna att se sporten - som TV4 såklart inte visade.

Som vanligt.

Jaja, underbar dag. Jag älskar er, IFK. Jag är så otroligt lycklig nu!

Återigen: Robin Söder, glöder!

Fråga: Varför ä'r det då öppet på en Lördag?

This is how we do it in Gävle.... 

(med lite fantasi så....hahaha!) 

Nu har jag bestämt mig: Jag åker!

Skit i magsjuka, skit i huvudvärk, skit  i ont i magen.

Idag klockan 16.00 spelar IFK Göteborg, mot Gävle, i Gävle.

Jag kommer att vara där.

Bussen dit går klockan 10.55, tåget hem vid 20.10 En heldag i Gävle med andra ord. Det ser dessutom ut att bli strålande sol, så en öl på en uteservering blir toppingen på glassen.

Hey,hey, Gävle. Nu kommer jag. 

Jag är sjuk. Magsjuk. Det är bara att konstatera: det är hemskt. Spenderade hela natten jämte toaletten, fastklamrad, och inte blev det bättre på morgonen. Jag hatar att vara sjuk, men främst hatar jag magsjuka. Jag är så snurrig nu, utan möjlighet till att äta något på ett dygn, att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig bort mot toaletten.

 Jag ligger här och skakar helt enkelt.

Det är i sådana här lägen jag saknar mamma. Tycker hon ska komma in och badda min panna, och ge mig lite vatten. Prata lite snällt, och säga att allt kommer att bli bra. Tyvärr får jag klara allt själv istället, eftersom E verkligen är tvungen att jobba (nackskott annars). Han lyckades komma iväg lite tidigare, och nu köper han hem ett överlevnadskitt till mig. Jag har stort sug efter nektariner. Underligt.

Fan, det värsta är inte magsjukan i sig. Jag skiter väl i det egentligen, shit happens. Det värsta är att den kom just idag. Jag skulle ju till Gävle och bortamatch med IFK Göteborg imorgon. Jag har längtat i tre veckor!

2 och en halv timma med buss, känns inte så lockande just nu.

Fan!

Skitsamma, jag åker ändå! 

Sådär jag. Mötet med banken avklarat tidigt i morse. Det gick faktiskt strålande. Oväntat bra, jag menar: man är alltid lite skeptisk till bankmänniskor överlag. Inbillad känsla av att dom alltid vill lura en. Som bilförsäljare ungefär. Eller andra myndighetspersoner, för att inte tala om Polisen (oj,oj,oj). Och min plastmamma jobbar på bank, så jag om någon borde veta. Resultatet av mötet var över förväntan: fick ett lånelöfte på 100 000 000. En miljon svenska riksdaler. En miljon enkronor. Eller två miljoner femtioöringar (fast dom ska ju snart försvinna helt, så det vore en ytterst dum valör ). Helt ofattbart. Så nu tittar vi på lägenheter för fullt. Känns lite annorlunda.  Känns på ett sätt som om allt snurrar alldeles för snabbt. Men det kanske bara är så vuxenlivet är. Som en stor fylla. Eller ett rus på koks. Inte för att jag har testat, men, ja. Jag har bra fantasi. Eller så har jag läst snabba cash alldeles för noga - snöat in på det så att säga (hoho, ett knarkskämt!).

 Kanske man ska titta på andrahand? Nej, jag vet inte. Det snurrar bara runt i huvudet just nu. Schwoss, schwoss, låter det. Som en berg-och-dalbana. Såsom livet är ibland. Som en liten mini-Balder (på Liseberg ni vet). Fast äckligare, med fler tunnlar. Och sen kan man inte stiga av heller, utan man måste åka minst fem varv. Fast det är gratis i alla fall, och man slipper åkband...

Yey, jag tror jag avslutar detta inlägg. Man får så många konstiga tankar ibland. Lika bra att sluta då. Lean back. Nu ska jag se tillbaka på denna dag, njuta av att vi fick ett lånelöfte, njuta av min stund i solen idag - i en park med bok,vindruvor och iste. Jag rullar in mig i mitt täcke och somnar.

Over and Out

Peace!