Jag är ledig från jobbet!

Ingen frukost, ingen kaffe, ingenting. Är på väg till sjukhuset nu. Var tvungen att fasta och inte ta min medicin. Plågsamt! Får hoppas att allt går som planerat och att vi hittar vad som är fel. Är orolig att man drabbats av Struma, och det vore olyckligt.

Hoppas dom hittar något... 

J-o-b-b. Så stavas mitt liv just nu. Eller, det var det som var tanken i alla fall. Jobba så mycket som det fysiskt är möjligt för att skrapa ihop så många timmar det bara går. I slutändan ger detta mig de pengar jag behöver för att överleva augusti utan jobb. Överleva så till den grad att det kanske, kanske blir en resa till Schweiz och ett CL-kval med Blåvitt. Prioriteringar mina vänner. Tyvärr verkar det som att svenskarnas semestervanor sätter käppar i hjulet. Är det verkligen nödvändigt att alla tar semester samtidigt? Trodde jag skulle jobba till 16.00 igår, men jag fick gå redan 13.45 Inget kvar att göra tydligen. Roligt tycker många, men när man är in big need of money, så är en halvdag utan jobb inget vidare - speciellt inte när man snart kommer ha 4 veckor ledigt.

Hoppas verkligen att jag kan jobba längre idag, mina resterande kvällsplaner hänger på detta. Jag gillar att ha tidsplaner när jag är stressad och det är mycket att tänka på (speciellt inför Frankrike på söndag), men igår sprack allt och jag var tvungen att boka om min efterlängtade klipptid och allt bara strulade. Det är inte riktigt förenligt med min semi-strukturerade natur...

Vet inte om det är bäst att sluta med planerna, eller be om att allt ska gå planenligt. Väljer nog ändå alternativ ett om alternativen kommer heads up, man vill väl inte dö av tristess. När man väl tänker efter....

Jag har tidigare nämnt vad jag är beroende av i detta jordeliv. Nej, det är inte droger, mat, kaffe eller ens sex (även om det kanske ligger närmast, haha). Nej, det är smycken. Halsband, armband, örhängen, ringar. Alla färger. Alla former. Allt material. Bling-bling. Jag har funderat en del över det där. Hur vet man att det egentligen är ett beroende? Låt oss kolla vad Nationalencyklopedin säger och hur bra det stämmer överrens med mig:

• ...."ett beroende är ett okontrollerbart begär efter njutnings- eller berusningsmedel."

      Jag kan inte kontrollera mitt begär efter smycken. Punkt.

• ...."Vid beroende tillkommer dessutom bl.a toleransutveckling, dvs. att dosen måste ökas om önskad effekt skall nås;"

        Mer och mer smycken måste köpas för att få samma effekt - och   

        tidsintervallen mellan gångerna blir kortare, sedär ja. Mitt liv i ett

        nötskal.

• ..." abstinenssymtom när tillförseln uteblir".

Jodå. Det stämmer, om jag icke får tillgång till smycken utan tvingas vara utan känner jag mig både naken och deprimerad.

Så, är jag då beroende? Det beror på vilken definition man använder sig av. Denna kunskapskälla i form av NE menar på att: "Enligt en annan definition behöver beroende inte vara förenat med missbruk; man kan t.ex vara beroende av kaffe eller nikotin utan att detta inverkar menligt på ens sociala liv och utan någon överdriven användning".

Svaret på frågan ovan kan såldes bli ett ja.

Nu när detta är konstaterat står jag således med mössan i handen och känner mig nödgad att tala om för er att jag återigen idag har matat mitt beroende. Extremt låga priser på smycken har återigen satt mig i pikära situationer - och tillslut följde ett par silvriga örhängen med mig hem. Jag var glad och flöt på små rosa moln över detta fynd, - men som sagt, jag matade mitt beroende.

Finns det rehab för sådana här åkommor?

GRATTIS!

Den här lille pojken och tillika min älskade kusin har idag officiellt blivit man. 18 år fyllda, grattis för fan! Han ska tydligen ut på icke-rumsrena äventyr idag i Göteborg (om jag nu inte blivit felinformerad), så om någon ser honom se något förvirrad ut på Avenyn - please rapportera hans förehavanden till mig. Som förste-kusin har jag rätt att veta. Jag vill inte vänta tills på lördag då jag kan fråga själv, nej - djungeltrumman är enklare. Capish? (Jag är medveten om att bilden är usel, men på grund av tekniska problem så...ja...)

Jag önskar att jag kunde slänga upp en fräsig present på bordet på lördag, bara ge han något roligt. Men jag vet att det jag har i åtanke förmodligen skulle försätta 83 procent av släkten i chock, och göra mig arvslös.

Vi har vissa restriktiva delar av släkten (älskar er dock precis lika mycket ändå!), vilket förhindrar att jag slänger upp ett flak öl. Nu måste jag komma på något annat. Kriterier: Det får inte involvera sprit, sex eller droger (nähä?).

Vad köper man till en 18årig kille? Någon?

....2) och tar sig en stor kopp gott kaffe...

Hur man startar en dag på ett bra sätt: 1) ta en promenad i soliga kungsträdgården....

Har ni någon gång haft känslan av att kastas tillbaka flera år i tiden? Ni vet, man stöter på en gammal kompis som man varken sett eller hört sen högstadiet (och som tyvärr råkade få syn på dig när du gömde dig bakom den där vita volvon), och fastnar i en halvtimma talandes gammla minnen. Resterande delar av dagen är det svårt att riktigt skaka av sig känslan.  Den sitter liksom fast och kliar lite, hela dagen. K'änslan av dåtiden.

Nästan ett sådant moment hade jag idag. Det var visserligen inte särskilt långvarigt men för en sekund var jag tillbaka till 1990någonting, ni vet, back in the days.... (åh, en musikhänvisning).

Vad framkallade detta tillstånd?

Något så oväntat som en choker. Ja, en choker. För er som känner er lika frågande som jag innan jag avände mig Google, så är det de officiella namnet för de där plastbanden som fungerade som ett tajt halsband för en herrans massa år sen (inte den snuskiga varrianten dock).  De där halsbanden som såg ut som låtsas-tatueringar och satt åt tajt runt halsen. De fanns i en uppsjö av olika färger. Standard-traditional var svart. En stor mängd människor hade den gul/bruna varianten (Iiish). Sen fanns det även i andra färger, rosa,vitt, blått, grönt - med eller utan pärlor.

Man såg dom i vilket fall som helst överallt. Jag minns att jag hade ett eget, men bara testade det en gång. Det var något med hela den där stryp-känslan som inte tilltalade mig.

Idag, den 8e juni år 2008, stötte jag på ett sådant halsband igen. På tunnelbanan stod hon där, den lyckliga bäraren.  Jag trodde det var borta, jag trodde att sådana barndomsminnen var för alltid förpassade till de bakre delarna av hjärnan. Men icke!

Då återstår bara en fråga: Fanns det någon som på fullaste allvar tyckte att det var snyggt? Helt ärligt?