Ibland blir saker inte som man tänkt sig, men det blir oftast bra ändå. Som när man är över en halvtimma försenad till Göteborg, som när avlivningen av E:s femton år gamla hund blev värre än vad som var önskvärt, som när tentaplugget inte fungerar efter uppgjord plan (okej, avlivning är värre än tentaplugg men...ni fattar).

Det är först då man inser  vad otroligt skönt det är att ha vänner, och familj. När allt bara skiter sig på ett sådär halvkrångligt sett, då är det skönt att vara tillbaka i Göteborg. Allt blir roligare då.

Hur löser man en sådan seg början på en dag som ovan? Svar: man sätter sig på Pullmans (närmast möjliga, änna) pratar ut om skiten, och tar sig en öl. För min del blev det visserligen inte öl. An någon konstig anledning hade jag helt plötsligt jäger och whisky istället. Lill-lördag, botten upp.

Sen idag kommer man hem, tidigt på morgonen, för att förbereda inför syrrans student. Då hittar man sin mamma med bröstsmärtor, så då blev det en vända till Östra sjukhusets akut. Hon kom in vid 11, klockan är 22 och hon är fortfarande inte ute. Säger det något om den svenska sjukvården?

Kanske?

Det var skönt att få lite sol idag, efter den deprimerande vistelsen på sjukhuset. Var man inte sjuk innan, så hell yeah, du blir det där. Tog mig en sushi i Bältesspännarparken alldeles vid kanalen. Sprang runt och fixade presenter hit och mobiler dit. Nu är denna dag slut.I morgon väntar en ännu längre dag.

Men bra blir det. För jag är i Göteborg! 

Inget mer sjukhus! Sushilunch med E. vid kanalen. Underbart.

En solig dag i gbg, och min mamma och jag är på akuten. Det kommer ta år.

Nu sätter jag mig snart på tåget ner mot Göteborg!

Äntligen!

 En hel helg i Göteborg.

Tro mig, jag har telefonen med....det lär ramla in lite SMS och MMS uder helgen. Bara så att ni vet....

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i lite mer än 2 år och 4 månader (exakt 863 dagar om man vill vara petnoga..., och ja, jag har räknat ). Det är väl ändå ganska lång tid, särskilt med tanke på att det är mitt första seriösa förhållande (Bra jobbat, änna). Nu närmar det sig snart 2 och ett halvt år (en form av milstolpe) och jag har länge funderat på det där med förlovning. Nu är det inte så att vi direkt har funderat på att förlova oss på ett seriöst sätt, även om frågan någon gång har nämnts. Men det är ju ändå alltid intressant att fundera över frågan lite mer seriöst och ingående. Jag vet ju att hade han frågat nu så hade jag tveklöst svarat Ja.

Hur är det egentligen med förlovning? Det finns hur många varianter som helst känns det som. Gifta sig inom ett år? Inom två? Fråga om "bara" förlovning? Eller frågar man om giftermål direkt? Jag orkar inte surfa runt mer på Bröllopstorget för att kolla (det var mitt största nöje när jag sommarjobbade förra året, alltid roligt att studera otroligt meningslösa diskussioner om bordsdukningar och färgtryck på servetter).

För egen del känns det inte nödvändigt att gifta sig efter ett år. Nej,nej.Jag vet bara att jag vill gifta mig med honom, om ett par år eller så och hell no - inte i kyrkan. Vi skippar Gud, tack tack.

Är det meningsfullt med en förlovning? Jag menar, vi har bott ihop hela våren, räcker det inte så? Jag vet inte. Man vill ju inte förlova sig bara för att, som många tycks göra nu för tiden. Som 14åringar gör. Nej, det känns lite fel. Även om jag på något sätt kan finna det obotligt romantiskt, så känns det ändå lite, ... weird. Det finns väl andra sätt att visa sin kärlek på i den åldern? Jodå.

Vad fan. Jag Älskar ju honom. Frågar han så svarar jag. Det är självklart. Jag vet att jag är redo att ta nästa steg. Det hade ändå varit underbart....

Så, ser du detta. Ja, ja tack!

Vad jag egentligen hade velat aktivera mig med om jag inte hade varit tvungen att tentaplugga....

Well. Man kan väl få drömma? 

Åh, äntligen lider dagen mot sitt slut. Jag är helt slut i huvudet. Var uppe tidigt som satan, och hade opponering i skolan. Det var dödligt tråkigt. Oh my...Sen dess har jag ägnat resten av dagen åt studier inför tentan. Mitt dukgtiga as.

Ska egentligen inte klaga, nej nej. Efter en riktigt god lunch-sallad med A, så åkte vi hem till hennes terass och solade. Solade och pluggade. Det steker på bra på den där terassen. Känns som man befinner sig i Spanien och inte i Sverige. Me Like. Riktigt skönt var det att sitta i underkläder (vem tänker på att alltid ha med sig bikini änna?) och låta solen schteka. Inget solskydd här inte. Blir brun så snabbt också, så i den här farten blir det pepparkaka inom en vecka. Lätt!

Nej, man kunde haft det sämre. Absolut. Tycker jag har kommit en bit på vägen också, så... det är väl bara att kämpa på. I guess. Fortsätta plugga, så att jag kan roa mig kungligt i helgen. Jo vesst, det ser man fram emot. Big time.
Nej, ett sista ryck nu....

Terassen. Underbart.Tack A!

Bild: Organiserat kaos....

Japp, You make me feel so good....