Jag kom på att jag aldrig har berättat om Umeå. Denna stad som tydligen kallas för björkarnas stad. Denna stad som enligt mina otroligt nyanserade fördomar dessutom skulle vara svinkall och regnig (hey, det stämde faktiskt).

Förra fredagen smet jag nämligen en halv dag tidigare från jobbet för att hinna med sista flyget upp till Umeå. Just precis - flyg, det fungerade inte riktigt att ta tåget upp för bara en helg, så jag investerade (rik som jag är) en tusenlapp för att ta mig fram och tillbaka. Som av en slump visade det sig dock att min kompis flyg från Göteborg var försenat och att hon således skulle ta samma flyg upp till Umeå som mig. Det kallas  tajming mina vänner. Underbar tajming.  För att fira detta (och för att starta helgen) intogs lite champange (okej, det var inte från våra visakort betalningen kom - vi blev bjudna, but still) och en timma senare var jag framme i Umeå. Hey,hey, smidigt som fan. Väl framme försökte vi orientera oss (vilket vanligtvis går åt helvete eftersom vi har sådant uselt lokalsinne båda två) till lägenheten min kompis skulle dela med en helt okänd 18-årig tjej. Det gick ganska bra. Faktiskt. För en gångs skull. Sen kunde helgen börja. En helg som bestod av massor av tjöt, tillsammans med några glas vin (=läs flaska) och underliga rundvandingar i Umeå. Helgen kan bäst sammanfattas i följande punkter (eftersom jag inte orkar skriva så utförligt om det).

Fredag:

- Middag på O'Learys, där det (tyvärr) serverades en Pasta Alfredo som borde ha hamnat på en lista över Sveriges fem sämsta varianter (Göteborg är bäst). 

- Film och godis hela natten

- Förvirrad rundtur i centrala Umeå 

Lördag:

- Shopping hela dagen

- Spöregn (totalt spöregn)

- En flaska vin och mer prat

Söndag:

- En tre timmar lång promenad i Umeå (okej, vi gick väl lite vilse kanske)

- Fyra killar i stingkalsonger springandes på en bro i centrala stan (och en naken hårig kille)

- Ett kriminologiskt studiebesök i Haga stadsdel (Hagamannen ni vet) 

- En stund på en loppmarknad där en otroligt föder ring inhandlades (jag föder mitt beroende) 

 Sedär ja. Umeå i punktform. Nästan intressant. Men när jag blir gammal och senil kan jag alltid återvända hit och åtminstone minnas lite vad jag gjort. Om jag nu klarar av att hantera internet. Det är tveksamt....

Jag ogillar starkt den här kvinnan. Det finns många orsaker till det. Hon har en extremt stor mun. Hon är extremt enerverande med sitt tjat (läs: bullshit) om att "alla kan baka". Hon är hurtig som fan, och kan inte tala rent. Samt att hennes så kallade "bak/kak"program är en orgie av inzoomade bröst och flörtiga ögon.

S-t-ö-r-a-n-d-e. 

Jag har ett problem. Ett ganska stort problem. Jag och min pojkvän är bjudna på ett bröllop nu i oktober. Bröllop ska vara en fin tillställning där man glädjs åt brudparet och äter fin mat (och får gratis sprit) och sådant där allmänt yada yada. Kanske en liten cigarill och en whiskey också (minns förra bröllopet,mhm). Men, vad händer om man inte kan glädjas?

Alltså, missförstå mig rätt - jag har inget problem med att dessa två tjejer ska gifta sig. Den grundtanken är finemang. Dom passar säkert tillsammans.

Problemet är bara att jag knappt har en egentlig relation till någon av dom. Eller ja, relationen är faktiskt lika med noll. Sätt er in i följande relationsdrama: Hon som gifter sig är min pappas nya sambos äldsta dotter som aldrig har bott tillsammans med oss andra. Ytterligare en komponent i soppan är att jag, för ett och ett halvt år sedan, valde att flytta bort från min pappa - främst på grund av hans nya sambo.Nu är både jag och pojkvännen (som har träffat dom tre gånger) bjudna. Jag är inte direkt exalterad. Dels för att det är om mindre än en månad och ligger extremt otrevligt till i tiden. Dels för att det kostar multum att ta sig ner. Men kanske främst för att jag inte vill sitta där och våndas. Jag vill inte helt enkelt. Punkt.

Problemet: jag vet inte hur jag ska säga det på ett bra sätt. De kommer att ge mig hinkar fulla med skit. Ja, kanske inte bokstavligen. Hur fan ska man göra? Kanske kan man bara strunta i att svara?

Jag sitter här i sängen helt darrig i hela kroppen. Det känns som om valda kroppsdelar sakta har förvandlats till gelé, men när jag tittar efter (och petar lite) så märker jag att så inte är fallet. Ni behöver inte vara oroliga , jag har inte överdoserat mina tabletter igen. Jag har inte heller hällt i mig alkohol (kanske lite Whiskey bara?). Detta märkliga tillstånd beror istället på att jag just idag har gjort någonting som jag inte har gjort på (nästan precis) ett år: Jag har tränat på gym.

Det är så otroligt skönt att äntligen vara igång. Saknar det något så enormt. Första träningen på World Class Slussen idag. Ja, självklart sprang man på arbetskollegorna där. Typiskt, jag som kände mig allmänt stressad och äcklig. Bra tajming, änna. Träningen idag bestod av en halvtimma kondition. Måste ta tag i det där med att lägga upp ett styrketräningsprogram med, men det får vänta, så för tillfället är det min kondition som måste maxas. Det kanske är smart att ha så låg ambition för tillfället, för konditionen är bedrövlig. En slående jämförelse vore att jämföra den med en skadeskjuten höna som någon sparkat på, och sedan ryckt av alla fjädrar. Något åt det hållet.

Efter träningen (då svetten rann som ett vattenfall modell större) ställde jag mig en lång stund i duschen. För er som tycker sådan information är onödig (alternativt äckligt och motbjudande) så säger jag: testa att ha en dusch  med endast 5 minuter varmt vatten. Då förstår ni mitt behov av att dela med mig av sådana här glädjeämnen. Duschen på gymmet hade nämligen obegränsat med vatten. Bara en sådan sak. Om man hade varit elak hade man jämfört det med att det antagligen är så barnen i Afrika känner sig när dom får vatten att dricka. Men så elak är jag faktiskt inte. Efter duschen passade jag på att sätta mig i bastun en tjugo minuter. Titta där, en bastu! Det var fan längesedan. Satt där och bara andades lugnt och stilla. Kopplade av från stressen på jobbet. Puuh. En sak är säker: Det blir gymmet som blir min heliga oas för avkoppling.....

Dagens träning (dag 1):

Vad: Kondition

Maskin: Crosstrainer

Level: 6

Tid: 30 minuter

Distans: 3,33

Kalorier förbrända: 385

Dagens  visdomsord: 

1) Träna aldrig i string!(extremt obekvämt).

 2) Ta alltid med dig rena underkläder (dom gamla blir svettiga, änna).

3) Tubsockar är obekväma att springa länge i, och luktar anus. Även om du vränger dom åt fel håll.

4) Nycklar i en varm bastu är idioti. 

Det är såhär man startar dagen. HELVETE!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om min nervositet. Den nervositet som infann sig (som vanligt) klockan 07.00 imorse. Direkt efter det att väckarklockan ringde, och ögonen öppnades, var den på plats. Punktlig som alltid. En nervositet som visar att det är något stort på gång. En nervositet som visar att jag fortfarande fungerar som jag ska. En nervositet som just idag visar att det är Blåvittmatch.

Jag hade tänkt skriva om det största tifot i mannaminne, och om hur sugen jag var att gå med i Blåvittmarchen från Valand. Jag hade tänkt skriva om uppladdningen innan matchen. Om att det för en gång skull blev middag ute på resturang, och om den otroligt goda hamburgertallriken. Jag hade tänkt skiva mer ingående om det faktum om att vi struntade i O'learys Slussen (jävla otrevliga jävlar) till fördel för blåvittpuben Kliens. Back to Basic, med en kall öl i handen. Precis som i fornstora dar.

Men allt det där spelar ingen roll nu. Allt det där har förlorat sin mening.

Just nu är läget så otroligt hopplöst. Jag hade innan matchen mot GAIS fortfarande hoppet, hoppet om ett guld - eller åtminstone en bra placering i årets Allsvenska. Det ville inte riktigt överge mig. Nu är det borta. Nu är det över. Nu är det slut. Nu är höst-ångesten här. Förlust mot GAIS, första förlusten på 16 år. 16 å-r. 16 fucking jävla år! Inte ett, inte två, 16! Halva min  fucking livstid. Med 0-1. Varken mer eller mindre. Ett skitet mål i fel nät, och sen är sagan över.

På nått sett vet jag inte riktigt. Det jag känner kan knappast beskrivas som besvikelse. Jag är mest tom. Det ekar. Jag vet hur det kommer bli på jobbet imorgon. Det blir inte roligt. När jag tänker efter är det som gör mig mest besviken är inte spelet, och inte heller spelidén. Det som gör så förtvivlat ont att se är bristen på vilja - och den totala bristen på självförtroende. Hela tiden samma bortförklaring till fiaskon. Vi hörde det mot Örebro och mot Norrköping, den stavas "brist på självförtroende" och upprepas som ett mantra. Så har det låtit hela säsongen.

Min fråga till er Blåvitt:

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende om man startat säsongen som regerande Svenska Mästare?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man detta år redan har vunnit Supercupen?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man har spelat ute i Europa, och dessutom gjort det jävligt bra?

Hur i helvete kan man ha dåligt självförtroende när man återigen är i final i Svenska Cupen?

 Sluta upp med bortförklaringarna nu, Blåvitt! Ta tag i problemen istället. Börja visa lite hjärta nu!

Sitter här på Kleins i stockholm och ser på blåvitt mot gais. Inte ens ölen kan få det att se bra ut.