Nu är det klart. Det är oåterkalligt. Jag har officiellt sagt upp min lägenhet. Den 15onde november är det utflyttningsdag. Det finns ingen återvändo. Då står vi i Stockholm utan någonstans att bo. Utslängda på gatan. Som tur är ska vi dock skriva kontrakt på ny lägenhet imorgon. Men fan, lite nervöst är det. Om något går fel och fuckar upp sig så har vi ju rent ut sagt problem. Vi känner ingen här uppe, ingen alls.

Fan.Nu blev jag ännu mer nervös.....

Snart så....

På Lördag smäller det!

Titta! Vilken lycka. Nej, det är ingen söt hundvalp, eller ett nyfött barn. Inte heller är det bilden av IFK Göteborg som tar SM-Guld (efter att ha krossat AIK med 4-0). Det är en bild på en tjock katalog av papper. Jodå, ni ser rätt: det är den nya IKEA-katalogen.

Jag har alltid varit abnormt exalterad när det är dags för den nya katalogen. Jag bläddrar igenom den minst 50 gånger. Jag kan vandra runt på IKEA i flera timmar. Bara peta lite på sakerna, titta lite. Det är visserligen en vanlig åkomma har jag hört, många gillar IKEA. Men jag känner att jag kanske börjar bli lite för extrem.

Den här gången har jag dock en vettig anledning för min galenskap. Vet ni varför?  När den nya lägenheten är klar så måste det inredas. Det blir att krypa upp i sängen ett par timmar och bara fundera ut vad man ska köpa. Skönt att kunna normalisera sin abnorma sida. Ibland i alla fall.

Jag är så jävla trött. Som en levande död går jag omkring på jordens yta. Tveksamt om jag lever, men petar man på mig med en pinne så märker man att jag rycker till. Sort of. Inatt sov jag 4 timmar. 4 ynka timmar. Jag har haft ett helvete på jobbet (hur mycket som helst att göra) och jag glömde dessutom att ta mina levaxintabletter. Not good. En kaffekopp har hållt mig levande idag - och jag som inte ska dricka kaffe på grund av magkatarr. Ja, på den vägen är det.

Min status är således högst oroväckande. Inte ens den där pizzan som jag nyss klämde i mig hjälpte riktigt. Även om det var gott. Skönt att slippa laga mat i alla fall. Nä, jag tror jag ska göra det jag är bäst på: Krypa upp i sängen, fluffa upp kudden och ta mig en (rejäl)  whiskey. Sen ska jag fanimej lägga mig för att sova. Fy fan vad gott!

...Vill passa på att säga grattis till min älskade lillasyster som fyller 8 år idag! Även om du inte läser detta vill jag bara säga att jag älskar dig och att du är världens söstaste unge. (Nej hörrni, det blir ingen bild - man vill väl inte att några peddogubbar får för sig något skamligt).

Hepp. 

Nä, nu får han ta och komma snart. Jag står här i underkläder och steker omelett och lyssnar på otroligt cheesy kärlekssånger. Det är högst oroväckande. Högst oroväckande.

Jaha. Nu är helgen slut. Det har varit en helg fylld med i princip ingenting. En sådan där helg där man bäddar ner sig i sängen och inte rör sig en milimeter. Jag har haft välbehövlig tid för mig själv. Tiden utan min pojkvän har gett mig möjlighet att tänka, och tid att bara få vara. Jag har kunnat ägna mig åt aktiviteter utan att tänka på någon annan. Det har blivit en hel del whiskey, och en del rökande på vattenpipan. Det har blivit tacos två gånger. Det har blivit åtskilliga minuter med en bok. Det har blivit töntiga romantiska komedier på tvn (som jag egentligen hatar). Det har varit underbart. Men nu är det slut.

Och ska jag vara ärlig så är jag jävligt glad över det. Sure, det har varit välbehövligt. Skönt att varava ner lite, men.....om jag ska vara ärlig (återigen) så har allt som hänt under veckorna varit jävligt roligt. Och jag ser fram emot att ta nya tag igen! För let's face it, det blir segt att göra ingenting en helg. Nu ser jag med glädje fram emot nästa - det blir Blåvitt-AIK, det blir röj, det blir öl. Äntligen aktivitet igen. Fy fan vad gött.

Nu börjar det. Bring it on!

Nu hoppas jag bara att tiden går lite snabbare. Om exakt en timma och 35 minuter kommer min älskling in genom dörren. Jag kan inte längta mer än vad jag redan gör.

Cheers! 

....Jag följer fortfarande mönstret.

Sedan 2 år och 8 månader har jag hookat med den här pojken.

Jag har just upptäckt ett mönster. Det visar sig att i princip alla killar som jag har känt mig attraherad av någongång i livet (från födsel till nutid) följer ett och samma mönster.

Mönstret är rätt uppenbart. Eller hur?